Drangelska unplugged

”Stop, stop! Why do you do that? Why do you raise your voice and your finger towards your horse right after he has backed off to show you respect?”

En nattbuss genom landet som var en utmaning i sig tog mig till vackra Tyringe utanför Hässleholm och Skyrup Country Club. Så vackert och så vänligt bemötande har jag sällan varit med om. En oändligt vacker plats vid Finjasjön. 

Nu var det inte därför som jag åkte hela vägen dit genom oktobernatten. Utan det var för att jag ville ta reda på om Jean Francois Pignon verkligen var så bra som jag känt och tänkt och tyckt de gånger jag sett hans uppvisningar. Jag har sett honom på diverse uppvisningar både här hemma och i Tyskland. Jag har hört talas om honom och jag har sett en längre film på franska om honom. Och jag gillade det jag såg. 

Men eftersom jag är en sån stor motståndare till horsemanship och hästviskare så har jag hållit mig på min kant. Nu fanns möjligheten att se honom i aktion på nära håll och med en eminent tolk, Anna. Min franska är gammal och rostig och räcker inte riktigt till, i varje fall trodde jag det innan jag kom till kursen. 

Mitt motstånd beror på att jag upplever att man begår sådant övervåld mot hästar i de vanligaste formerna av horsemanship. Det är ingen tvekan om att det är väldigt effektivt. Men, varför vill vi rida in en häst på tre timmar när vi ändå inte ska rida på den mer än max 2-3 ggr i veckan och max 15 minuter om den är ung och ryggens tillväxtzoner ännu inte har slutit sig? Varför ska det gå så fort när anledningen till att jag har häst är att jag vill vara med den? Att jag vill utveckla en relation till den. Spendera tid med den.

Placerar du ett flyktdjur som är beroende av sin flock för att överleva i en roundpen med en människa och en piska eller ett rep.. ja, det är väl solklart att den viker ner sig ganska snart. Den har ju inget val. Och detta timslånga jagande runt, runt har alltid känts så gutturalt och brutalt. Med dessa extremt känsliga djur som scannar av och noterar minsta detalj i omgivningen och hos dig. 

Nåväl, blev jag besviken? Var det just så? Nej, tack och lov så framgick det från första stund att det inte var på det viset. J-F Pignon predikar kärleksbudskapet och är frälst sedan några år tillbaka. Allt måste bada i kärlek som du gör med din häst. Du får inte vara brysk, hård, vred eller spänd när du hanterar den och ändå ska du vara superduperdominant men i flödande kärlek. Aldrig, aldrig bruka för mycket våld eller kraft. Alltid i lek och med ett leende på läpparna. Inget macho överhuvudtaget. Inget jaga runt. Så otroligt skönt att ta del av för mig som inte tror att ledarskap handlar om att utöva makt och våld utan bara handlar om att vara den som tar det fulla ansvaret för gruppen och situationen. 

Lika kärleksfull och tydlig som Jean Francois var mot hästarna. Lika kärleksfull och tydlig var han mot deras tvåbenta följeslagare. Han såg hela tiden i ögonvrån om det vara någon som var för sträng med sin häst och inte omedelbart vid endast 1 steg bakåt mjuknade. Eller någon som skällde på hästen med rösten. Eller om någon ryckte i grimskaftet. Eller tvingade hästen att backa flera meter. Direkt var han där och ropade stopp, stopp och frågade. Why do you do that? Varför fortsätter du att skälla på hsäten när den flyttat sig? Backat ett steg osv? 

Full av kärlek och inspiration och glad över att det finns fler som lägger fokus på själva relationen och att den ska vara lekfull och kärleksfull reser jag hem för att öva på mina egna. Och funderar stilla över varför relationen och attityden till hästen någonsin ska vara något annat än kärleksfull och lekfull?