Drangelska unplugged

2015-01-30
15:36:00

Mina möten med Ewa Jälmbrant- stor tacksamhet!

Mina möten med Ewa, för det handlar om möten och inte ett möte, har alltid präglats av stor närvaro och intensitet. Ewa är inte nån man bara hänger med sådär. Och ändå har vi faktiskt gjort det. Vi har hängt i bara understället framför kaminen i varsin liggfåtölj och bara vilat som två kor som idisslar. Mentaliserat allt vi hade pratat om och kurat skymning och sovit en blund innan det var dags att gå ut igen i kylan och rida. Det var speciellt och lite som i en dröm. Kände mig som Tomten i Viktor Rydberg. Innan tomten skulle ut och verka i stallet igen.

Studerat mästarna

Ewa lärde mig många viktiga saker och är en av de ryttarpersonligheter jag känner som verkligen har studerat ridkonsten. Alltså suttit vid en läspult, en sorts lutande bord med en väldigt starkt lysande lampa över och en speciell stol eller kanske pall att sitta vid och verkligen studera vad som skrivits från tidig Xenophon till vår tid. Fantastiskt! De andra hänvisar till alla möjliga mästare men har ofta inte läst dem eller bara några rader. Ewa har i sanning studerat dem.

Ömsesidigt lärande

Men vi träffades långt innan dess. Ewa gick min utbildning i Terapeutisk ridning och jag tror det var 18 år sedan. Nåväl sen kom Bent in i mitt ridliv och jag frågade Ewa om hon inte skulle prova den här läraren som uppenbarligen hade stort historiskt kunnande precis som Ewa. Har kvar filmen någonstans där Bent rider Hårfagre den fantastiska kallblodstravarhingsten som hon hade. Och han vill aldrig kliva av. Han bara rider och rider och rider. Jag tror faktiskt att Bent lärde sig mycket mer av Ewa än hon av honom.

Kallblodstravarna

Att försöka beskriva vad Ewa gör går inte på så här kort uttrymme men hon presenterar sig själv väldigt bra på sin hemsida. Med henne kom så alla dessa kallblodstravare in i mitt liv. Sapphire (Bruden tror jag hon hette först), Thulissa, Junge, Åskar, Sölvskars Prinsen och så avkommorna med Aureolo; Athos, Aramis, och med Prinsen blev det Cavera Belladonna och Cavera Sixten Salut. Saknar min flock som till sist omfattade 16 hästar. Föl, unghästar, ston och hingstar. Numera ser jag mina elevers hästar som min utökade flock.

Annat upplägg

Annorlunda hästar krävde annorlunda ridning så mycket förstod jag att jag inte skulle få annat än en häst som ligger på och springer som attan om jag försöker rida dem på halvblodsvis. En häst som utvecklat så mycket påskjut på travet behöver ett annat upplägg. Det blev några resor till Norrland och Ewa kom också till oss ett par gånger och höll kurs. Jag fick prova hennes fantastiska hästar och genom dem försökte hon lära mig vad hon menade och hur hon tänkte. Det skapade kroppsminnen som jag bär med mig än idag.

Ville ändå något annat

Och ändå så valde jag att inte fortsätta längs den vägen. Indigo min PRE-hingst efter Aureolo var mogen att ridas in och utbildas och jag kände att jag ville och sökte något annat. Det var något med att jag ville ha en sån häst som mina kavallerister hade visat mig. Bästa sättet att beskriva det är en versatile horse. En allsidig häst som kan göra allt eller nästan allt. Skritta, trava, piaffera, galoppera, hoppa, köras, ridas ut.. allt. I min utbildning i Tyskland så red jag för Helmut Beck-Broichsitter och med en och samma häst red vi dressyr, hoppning och terrräng för att sedan öva ridning med handhäst ute och även sadla av och simma med häst runt en boj för att visa att man kudne styra den när man simmade med den.

Biodynamiken och fysiken

Och det var något med anatomin och biodynamiken som jag uppfattade på ett annat sätt. Ewa talar om att hästen ska sänka bröstryggen och har många uttdrag ur de olika böckerna som beskriver detta. Och jag är helt övertygad om att det går. Att hennes hästar gör det. Men jag får ändå inte ihop det med anatomin och hur ryggkotorna förlöper. Kan inte ens förklara det Ewa gör. Och det beror inte Ewa för hon är en mästare i att förklara. Utan för att jag liksom instinktivt inte är överens. För mig är det okej att inte vara överens. Och när man inte är överens så är fördelen att man kan använda det den andra gör för att skärpa sina argument liksom. För att bättre förstå det man själv gör just för att det står i kontrast till det den andra gör. Det är inte så att jag har rätt och hon har fel. Vi har bara olika uppfattning och det står var och en fritt att följa sin egen övertygelse.

Lånar från varandra

Jag lånar ibland ett uttryck från Ewa som jag tycker om. ”Hästen äger sin kropp” Det säger så mycket. Det har till och med sagt en sak till mig i ett sammanhang och en annan i ett annat. Och Ewa lånar morotslandet från mig. Det känns bra. Morotslandet är att i ridning så kan man inte alltid se slutresultatet under utbildningen. Ofta ser man bara blasten ovan jord och det krävs mycket fantasi och också erfarenhet för att förstå att där under jorden växer moroten fram. Man kan inte skynda på den och man kan inte dra upp den för tidigt för då växer den inte som den ska. Medan jag som ryttare står där och säger: -Ser ni vilken fin morot jag har?! Så säger den som tittar på kanske bara: Men det är ju ingen morot. Det är ju bara blast.

Magisk vinterkväll

Och även om det inte var den vägen som jag skulle vandra vidare i mitt ridliv så vill jag ändå avsluta med en magisk kväll i snöflingornas sken på en ridbana i Grundbäck utanför Umeå i midvintern. Ewa och jag har slumrat i våra fåtöljer och så kliver vi så i overallerna och vinterstövlarna och jag har inte tittat mig i spegeln på nsätan tre dagar och det är underbart. (Då hade Ewa ingen spegel ovanför handfatet. Såå skönt!) Vi går ut till stallet och Ewa har en plan. Jag får ta det lilla vita stoet vid handen och när jag försöker få till en levad ur piaffen så säger Ewa på sitt mystiska sätt: bara se för dig vad du vill att hon ska göra och sedan börjar du om och sedan hittar du positionen för henne och sen pausar du din inverkan och bara låter henne göra. Och det var overkligt men en total och skön kontakt med den lilla hästen. Sen red jag skolgalopp och pirouetter och fick känna på en levad och sen var timman sen och alla ljud liksom fastnade lite i snöfallet och det var som vadderat allting. Det kommer jag bära med mig alltid! Den magiska vinterkvällen. De insikterna som satte sig djupt i mig. Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är för att du hjälpte mig under tiden efter Bent särskilt med Aureolo. Har suttit och tittat på filmer från en av de sista Bentkurserna och sedan från efter jag tagit hjälp av dig! Tack Maestra Ewa för våra härliga samtal som vi kanske tar upp igen inom en snar framtid. 

 
Ps Ewa heter numera Pettersson-Schaeder.
2015-01-23
22:56:00

Mitt möte med den lätta skolan och Philippe Karl

Så nyfiken jag var på Philippe Karl! Visste att han talade om att sitta till utsidan i öppnan och det kände jag att det var något med som fungerade. Jag hade redan provat på trogna följeslagaren Aureolo att sitta till både utsidan och insidan i öppnan och visst fungerade det med båda sätten. Frågan var vad som gagnade hästen bäst.

Drömprinsen fick vara med

Jag anmälde mig till kursen på Helmer ridcenter och eftersom Aureolo inte levde längre så fick min fantastiskt fina Sölvskars Prinsen ställa upp som kurshäst. Vi kallar honom bara Drömprinsen och han är en liten och naggande god kallblodstravare med stor känslighet och tre bra gångarter. Galoppen fanns där redan från början. Jag är 187 centimeter i mankhöjd och Drömprinsen är kanske bara 154. Men han har sin hingsthals kvar och känns ganska stor att sitta på. Nu bor han hos Charlotte Strand utanför Varberg.

Många förväntansfulla ryttare

Vi anlände till Helmer Ridcenter söder om Stockholm och vi var nog närmare 30 förväntansfulla ryttare på olika sorters hästar som skulle delta i kursen. Jag hade redan läst Philippes böcker och sett hans filmer och sett honom vid olika tillfällen på mässor i Tyskland. Hans fru Bea Borelle träffade jag första gången under en TTEAM-fortbildning för Linda Tellington-Jones i södra Tyskland när hon kom ny till TTEAM i början av 90-talet. Det var långt innan hon blev fru till Philippe Karl. Kände mig väl förberedd och var också van vid det sätt som Herr Karl undervisade på nämligen med väldigt mycket teori, hasvinklar och historiska kopplingar. Alltid intressant med de historiska anknytningarna!

Vår tid i manegen

Så var de då dags för ridlektion i manegen. Drömprinsen var som vanligt stencool och helt oberörd av att vara på en annan plats. Han har ju sprungit in en hel del pengar och är väldigt lätt att ha med sig. Jag hade inlett med att säga att jag ridit akademiskt i många år för Bent Branderup och nu var jag intresserad av vad Philippe kunde lära mig om sin lätthetens skola, Ecole de Légèreté.

Ondgjorde sig över Akademisk ridkonst

Medan jag började skritta fram så vände sig Philippe Karl till publiken och började ondgöra sig över den akademiska ridkonsten utan att någonsin säga Bents namn eller egentligen akademisk ridkonst. Han är ju gudbevars ”geschickt”. Han hånade stångbettet som jag betslat med, ett escuela, och han var mycket kritisk till hur man använde kapsonen. Så gick det fem minuter och tio minuter och när vi närmade oss 15 minuter såg jag hur publiken liksom vred på sig för att de tyckte det var otrevlig och lite obehagligt.

 Philippe Karl och Sölvskars Prinsen

Berörde mig inte

Konstigt nog kändes det inte alls jobbigt. Kände till min glädje att jag hade vuxit och blivit stor och inte berördes längre av sånt. Insåg att det där är faktiskt Herr Karls problem och det får belasta honom. Så jag sträckte upp mig och red fram till honom och sa:- Ursäkta mig Herr Karl, men jag är här för att jag så gärna vill att du ska visa mig hur du skulle göra. Det vore toppen om du kunde ta dig tid till det. Han tystnade något förvånat för han var ganska i gasen av att höra sina egna fantastiska argument mot akademisk ridkonst.

Lugnade ner sig

Så lugnade han ner sig lite och jag fick något som kunde kallas en ridlektion. Men det var ju inte så mycket tid kvar. När jag kom ut ur ridhuset kom några av mina egna elever emot mig med orden: - Åh din stackare! Hur mår du? Något förvånad konstaterade jag att han ju faktiskt hade varit både arrogant och otrevlig och gjort ner både min ridning och min häst, en travare. Och det hade jag också noterat men det hade liksom inte alls tagit sig under skinnet på mig. Jag kände mest att det var lite patetiskt att en man som anser sig vara bildad och lärare hanterar sina elever på det viset. Och inte tänkte jag ge tappt så lätt. Man måste ju inte ”kasta ut barnet med badvattnet”. Det kunde ju vara så att det han hade att förmedla var bättre än den som förmedlade det.

Dramatisk stil

Efter alla ridit var det så dags för teori igen. Vid något tillfälle när han gick väldigt hårt åt ”de andra” dressyrryttarna så räckte jag upp handen och frågade om vi ”bara kunde liksom låta dem vara” och ägna vår energi som lärare att lära de som kom till oss de, de behövde kunna istället? Philippe Karl som är en mycket elegant karl med stolthet och värdighet närmade sig med långsamma steg och eftertänksamt uttryck i ansiktet min bänkrad. Och sen när han bara var en bit ifrån mig så kastade han ur sig med emfas och hela kroppen framåtlutad. -No! No! It is your duty to punch them in the face! Nej, nej det är din plikt att ge dem en smocka i ansiktet. Oj! tänkte jag. Inte alls min modell! Men, det är onekligen mycket energi i den ståndpunkten.

Herr Karl rider

Så kom vi till nästa ridpass och eftersom jag, (efter nio år med minst sex ridkurser om året för Bent och en tysk B-tränarlicens i bagaget) ansågs som en total nolla i hans ögon och han säkert kände att nu måste han förstå om detta var ett hopplöst fall så bestämde han sig för att sitta upp på Drömprinsen.  Och han red och red och red. Och efter ett tag så förstod jag att han red så länge för att han blev så förtjust i denna fantastiskt ridbara och smidiga lilla häst. Jag kommer inte ihåg om det var i det ridpasset eller nästa som han visade mig flexioner i stående både avsuttet och uppsuttet. Det var intressant och jag kunde både förstå vad han menade och utföra det så vi var båda ganska nöjda. Ja, Drömprinsen var nog mest nöjd för att vi var nöjda. Om han varaktigt lärde sig något är tveksamt.

Rida i stillastående

Så for jag hem och var så inspirerad och kände att jag hade hittat något som kunde fungera. Man kunde ju lösgöra hästen i stående och avsuttet. Prima! Jag övade och övade och det gick riktigt bra men den där känslan av att det är det här som är vägen till Rom ville inte riktigt infinna sig. Kanske var jag inte tillräckligt troende eller för oskicklig. Så jag åkte hem och studerade Philippe Karls filmer i detalj.

Dags för telefonkonferens

Min väninna i Tyskland som hade samma filmer gjorde detsamma och så hade vi långa telefonkonferenser. Till sist var vi eniga om, om än motvilligt att vi inte gillade överlinjen på hästarna, eller avsaknaden av en mjukt rundad top-line och att vi tyckte att hästarna fick lite krokiga ”grodbakben” med en sänkning bakom sadeln. Och att följarna av ridstilen mest satt med väldigt höga händer och stel mellandel, (mittelpositur) .Och att lägga så mycket pengar på en utbildning där man odlade en sån arrogant attityd till ryttarna kändes inte heller riktigt i linje med hur jag vill bemöta mina elever.

Indigo fick prova

Bestämde mig i samma veva för att nu skulle Aureolos son, Indigo skulle få prova på lite flexioner vid handen. Vi hade redan longerat och promenerat och sadlat och tränat uppsittning. Om det var min oförmåga eller om det var för att Indigo är i mitt liv för att lära mig att lärande är individuellt och att man svårligen kan applicera en metod på alla hästar. Åtminstone utan individuell anpassning efter den enskilda hästen eller ryttarens behov. Vet inte vilket men Indigo satte kepsen bak och fram och förvandlades från världens gulligaste och mest sociala häst till ett veritabelt streetkid-monster. Så fort jag försökte stå på mig i flexioner så gjorde han detsamma genom att ställa sig käpprätt på bakbenen, vilket han tidigare aldrig försökt. Näe, om det var Ecole de Légèreté så var det lite i lättaste laget för mig, i allafall i framdelen. Mig förutan. Nå men jag var ju fortfarande så fascinerad av Ewa, då Jälmbrants gedigna kunnade och liksom magiska inverkan på dessa kallblodstravare. Det kanske var där jag skulle leta vidare. Så reste jag då upp till Norrland för att finna svar. 

2015-01-18
09:18:38

Mitt möte med Egon von Neindorff i Karlsruhe-del 2 av 2

 

Lätthet och ren lära?

Herr von Neindorff talade ju mycket om lätthet och välridna hästar. Han menade att den rena ridläran, som hans såg sig som en tjänare av var den rätta vägen och att resultatet var lätthet och elegans. Men, hästarna som jag fick rida kändes allt annat än lätta. Antingen så var de ganska unga, klart oeleganta och rätt busiga eller så var de betydligt äldre och stela och stumma. Var och när skulle den här lättheten inträffa?

Lätta mitt hjärta

Efter ett glas vin på kvällen så bestämde jag mig för att lätta mitt hjärta. Jag kunde ju inte skriva om det han gjorde. Den lätthet han pratade om stod ju inte att finna när man red hans hästar. De kändes allt annat än lätta. Jag var verkligen förtvivlad men att skriva om lätthet som inte fanns var verkligen inte möjligt för mig.  Det blev tyst. Och det förblev tyst en lång stund.

Kvällen var över

Egon von Neindorff reste sig tungt ur sin stol. Med sammanbiten min menade han att det nog var bäst att vi skiljdes åt nu.  Klockan var bara halv elva. Han följde mig som vanligt till dörren och kysste mig som vanligt på handen men stämningen var spänd. Jag började gå nedför den långa trappan. ”Frau Drangel ropade han efter mig vilken tid kan ni vara klar att rida imorgon bitti?”  Sen frågade han vilken tid jag trodde att jag skulle vara klar att rida nästa morgon?

Sanningens minut

Nästa dag fick jag veta att jag levde. Knappt hade jag ridit klart en häst så kom en skötare med nästa häst sadlad och klar. Herr von Neindorff satt inte i sin sedvanliga ”kapuff” utan stod i ridhuset och gav instruktioner. Det var galoppombyten i serier och piaff och passage och levader beroende på vilken häst som hämtats fram. Efter tre hästar kände jag mig svag i benen och övertygad. Kanske hade ingen före mig varit så ärlig mot honom. Han var en så betydelsefull person att folk tassade runt på tå runt honom.

Nära relation

Den här incidenten gjorde att vi blev ännu närmare bekanta och vi hade verkligt roligt när vi sågs. Minns bl a en eftermiddag då vi tillsammans med hans högra hand och kanske fd kärlek Frau Oehlert satt på ett sånt riktigt gammalt wienercafé och åt bakelser och jag ställde lite frågor och så pratade de gamla minnen. Det var en makalös upplevelse att höra dem minnas gamla tider och tävlingar och besök av beridare från Wien! Så fort de tappade lite fart så ställde jag bara en ny fråga till en av dem och sen var de igång en timme till.

Besöket från Wien

Egon von Neindorff berättade om när han hade förberett sina elever i veckor och månader inför besöket av hans goda vän från Spanska Hovridskolan i Wien eller ”spanska”som den kallades kort. När denna beridare från Wien sedan kom såg han på ryttarnas uppvisning och sedan sa han till Herr von Neindorff. Vad fint de sitter! Synd att de inte kan rida! Så intressant reflektion av någon som ändå kom från en instutition som genom tiderna lagt så mycket vikt vid just sitsen. Vid tiden då jag besökte ridinstitutet i Karlsruhe så fungerade det så att eleverna först fick sitslektioner på longerlina av Frau Ingrid Oehlert i tältet. När de ansågs bra nog så fick de komma in till de vanliga lektionerna i det stora ridhuset.

Hummade

En av de saker som jag tar med mig från Egon von Neindorff är omsorgen om detaljerna. När han skulle hjälpa mig med piaffen så hade han en hel spöhängare full med olika sorters spön av olika tyngd, styvhet och längd. Sen stod han där och hummade och kände på spöet och tittade på hästen och sen valde han vilken pinne han skulle ha till att  touchera hästen. Och han hummade alltid så kärleksfullt när han arbetade med sina hästar. Och så kommer jag ihåg at han oftast var med när hästarna skulle skos. Han satt där på en stol och övervakade det hela.

 

Ett annat liv

Vi talade ofta i telefon efter min sista resa ner till honom. Han undrade vad jag tyckte om ifall att han skulle flytta från den stora anläggningen och köpa ett mindre ställe, kanske vid någon sjö. Och bara ta med några av hästarna. Kunde jag tänka mig att bo vid en sjö? Skulle jag vilja komma och bo där med honom? Ville jag dela hans sista år som Baronessan von Neindorff?

Sent påkommet

Det var så rörande på något vis att han så sent i livet kom på att han ville göra något annat än att vara kvar i denna kasern där han tillbringat större delen av sitt vuxna liv. Jag förklarade för honom att jag hade andra planer med mitt liv än att bli Baronessan von Neindorff. Vi höll kontakten tills han dog senare och då visade det sig att han hade ett manuskript i sitt nattygsbord till en bok. Han såg sig som en tjänare av den rena läran.  Det var han i sanning. Jag fick äran och nöjet att skriva ett kapitel om hans liv i boken. Ingrid Oehlert hans mångåriga vän lever än och har hälsan och undervisar och vi har fortfarande kontakt med varandra. Det är en rikedom och jag är så tacksam för det.