Drangelska unplugged

2014-12-31
16:00:00

Vilse i pannkakan

 

Där stod jag liksom lite avpolletterad.  Ändå visste jag någonstans eller anade att det liksom var bra. Förnuftet sa att det var bra. Men, det kändes inte bra. Alla dessa underbara människor! Alla dessa härliga kurser och sammankomster! Min roliga, vitsiga, och spirituella ridlärare och alla våra långa timmar av utömmande och spännande samtal på tyska. Plötsligt var det borta. Och eftersom den ridning som jag ägnat mig åt i så många år inte kunde ta mig vidare med min häst så var jag även där lite vilse i pannkakan.

Tålmodiga vänner lyssnade

Jag stötte och blötte det hela med min trogna och tålmodiga väninna Frauke. Och min stackars sambo fick också lyssna timma ut och timma in. Sen höll det inte så länge till. Det var mycket som tog slut i samma veva. Samarbetet med Bent och kontakten med det akademiska, min älskade underbara häst som gick och dog och sen också mitt levebröd som delvis försvann litegrann. Jag hade ju ändå översatt och gett ut två böcker om akademisk ridkonst på egenstartat förlag. Jag hade lagt min själ i akademisk ridkonst i Sverige. Det finns hur många tidningsartiklar om det som helst som antingen jag har skrivit eller uppmuntrat någon journalist att skriva.

Mina elever försvann

Jag tror att ca 80 % av mina elever försvann när jag inte längre var inkörsporten till en ridplats hos Bent. Eller iallafall så nära ”solen” man kunde komma utan att behöva rida för honom inför så många människor. Säkert var många elever också osäkra på mig som ridlärare just för att jag var osäker på ”hur”. Och många lämnade också säkert bara för att om jag nu inte var trogen det akademiska sättet. Vad var jag då trogen? Och visste jag det ens själv? De andra lämnade när de upptäckte att jag började ändra min undervisning. En tid var jag också vilsen.

Förlorade min älskade partner

Jag hade förlorat min vapendragare och min möjlighet att förevisa vad vi behärskade, dvs min trovärdighet. Istället hade jag hans lilla”odåga” till unge, Indigo som var för ung och väldigt vild. Det enda som höll mig uppe då var nog vildbasen Indigo och att vi väntade tre föl efter Aureolo den kommande sommaren. Två från kallblodstravarstona Sapphire och Thulissa och ett från mitt fina PREsto Inquieta, Indigos mamma. Ett sto som jag köpt från Gitte i Danmark och som också är mor till den häst som Gitte skänkte till Bent, El Blanco men som han inte kom överens med, utan som hamnade hos Marijke de Jong i Holland.

Kallbloden tågar in

Jag var så inspirerad av Ewa att jag köpte en hel radda kallblodstravare och även ett lusitanosto. Det vimlade av hästar. Och ändå stod jag ganska stilla och trampade i min egen ridning. Jag ville tillbaka till mina rötter. Mina rötter kan enklast uttryckas som ”A versatile horse” – En mångsidig häst! En häst som man kan göra det mesta med, rida i tre gångarter, hoppa; iallafall mindre hinder, rida ut, rida dressyr, galoppera, galoppera, galoppera och rida barbacka och tolka och simma och fäkta från hästryggen och rida terränghinder.

Kommer från fälttävlan

Inte för inte kommer jag ju från fälttävlan och är fostrad i denna gren av ingen mindre än Kurd Albrecht von Ziegner. Min allra underbaraste ridlärare från åren i Tyskland. Han lever än och har hälsan och undervisar några elever ännu trots sina 96 år.

Jag ville inte längre vara sådär akademisk som många var. Den ena hästen kunde bara piaffera men inte trava på en volt. Den andra kunde göra levader men inte galoppera.

Ryggen gick sönder

Min rygg brakade av överansträning någonstans kring den tiden som Aureolo gick bort och jag blev diagnostiserad med dubbla diskbråck och deltidssjukskriven så nog fick jag tid att tänka alltid. Om någon där och då hade talat om för mig att man bara kan träna sig ur en sån situation så hade allting gått fortare. Minns att det var många saker som fick mig att vakna. Insikten att jag måste och kunde träna mig frisk i ryggen eller åtminstone besvärsfri var en av dem.

Funderade över målet

Det bidrog också till att jag började fundera över vad jag ville ha ut av ridningen och hur friska jag ville att mina hästar skulle vara för att ridas eller hur friska de skulle bli av ridningen. Och hur vet man det? Att de blir friskare? Om de fortfarande bara kan piaffera två steg men inte trava ett varv på volten. Jag kände i takt med att jag började träna och tog mig genom smärtan över på andra sidan, den friska sidan att jag ville vara sportig, rida sportigt och friskt och sunt och hjälpa hästarna att bli starka och energiska.

Tankeställare

En av de saker som gav mig en tankeställare var när vi skulle ha en demo på Djursholms ridhus. Då var jag på väg att lämna Bent och det akademiska eller kanske hade jag redan gjort det. Efteråt säger min gamla ridkompis och numera ridskolechef Eva Ulf; ”Vad roligt att det finns en ridstil för de som är handikappade eller har väldigt svaga kroppar och ont och inte kan rida sportigt”.  ”Också för hästar som kanske bara kan skritta. Att de också har en uppgift” sa hon. Så hade jag aldrig sett det.

Sportig ridning

Idag vet jag att man inte kan utbilda en häst till en riktig tretakts-galopp som också kan ge rena luftiga byten i en ylleutstyrsel. Man kommer nämligen att bli redigt svettig på kuppen. Jag vet också att alla hästar inte är friska/hela nog för att någonsin kunna göra det. Eller ryttare som inte vill det. Och det är helt okej. Men, jag ville något annat nu.

Stolt och glad

I januari 2006, en vecka innan Aureolo halkade i hagen och krossade sitt högra bakknä mot en sten under snön så sade jag till min väninna Anne-Christine och jag väldigt glad och stolt. ”Vad gör man nu liksom?” När allting sitter galoppen och skolgaloppen, piaffen, passagen, skolorna! Ha, man är liksom bara lycklig. Han avlivades några dagar efter min födelsedag då knäet enligt röntgenbilderna var krossat som ett duralexglas. Trots detta kunde han resa sig och lägga sig och gick på sitt krossade knä in till röntgen. Det eviga skolgalopperandet och terre a terrandet och piafferandet hade gett honom enormt starka bakbensmuskler. Tack Bent Branderup för att du gav mig tillgång till det!

Ange källa

Det gick en tid, ganska länge. Bent var ju full av de allra mest fantastiska citat och talesätt. Det imponerade och gav mig känslan av att han var så oerhört klok. Förlusten av en vän och inspiratör och ridlärare kändes stor samtidigt som jag visste att jag gjorde rätt. Min väninna Gitte Gjersoe ville trösta mig lite och ge mig perspektiv på situationen och gav mig tipset att läsa ridmästaren Sadko Solinski. Så gjorde jag och häpnade över alla ”stölder”. En tag tänkte jag att Sadko stulit av Bent för det var ordagrant det Bent sa.. Bara det att det skrev så mycket tidigare. Och där finns också skissen på Bents sadel. Det var både sorgligt och på något vis uppfriskande att inse att mycket handlade om att kopiera någon annan men inte nämna sin källa. Jag har alltid tyckt att det är viktigt att nämna källan. Men det är klart då förstår ju folk att det inte är jag som är fantastisk utan att jag bara förmedlar kunskap som jag har samlat på mig även om jag kanske satt ihop det på ett annat sätt kanske. Och säkert också bidrar med egna tankegångar.

Vaken

Nu stod jag vaken och som nybadad i isvak och ville likväl hitta något fungerande sätt som kunde härbärgera mina ”gamla” kunskaper och ge mig en mångsidig häst. Det gick ett tag där jag famlade i intet. Ju mer man undervisar desto mer har man ju behov av att få inspiration själv. Det blev många lärare jag provade och bitvis förkastade Philippe Karl, Marc de Broissia och Anja Beran mfl. Mötet med en ny ridlärare  var inte särskilt positivt heller.. ingen sån "sväva på moln"...

2014-12-30
21:56:00

Så tog det då slut

 
Frauke som i sanningens namn också hade börjat tvivla och vars ridlärare (Bent) nu hade flyttat till Danmark och inte alls var lika tillgänglig längre. Han uppträdde också bitvis som om han inte ville kännas vid hennes som ryttare och riddare.

Endast en var godkänd

Vi enades om att endast en av dem som den dagen Bent grundade sitt riddarskap avlade sitt prov också hade ridit det med godkänt resultat. Det var inte Bent. Med de rosaröda glasögonen på bordet var det lätt att se. Frauke hade inte heller ridit godkänt. Hade det varit en dressyruppvisning så hade hon inte ens fått 50 % enligt henne själv. Vi skojade lite luttrade och vi kallade henne det kommande halvåret för ”Schummelritter”. Fuskriddare!

Spiken i min kista

Några veckor senare slog jag spiken i min egen kista i allafall gällande relationen mellan mig och Bent som ridlärare. Kommer inte ihåg var vi var eller vilken kurs det var. Jag nämner att  jag har sett filmen från det första Riddarprovet. Om det är okej att rida som alla deltagande ryttare gör där så kan jag rida upp imorgon på kursen. Det blev tyst. Iskall tystnad!

Stolt icke-riddare

Kommer inte ihåg vad Bent säger. Men, jag kommer ihåg att där och då inser jag att jag aldrig kommer att rida något riddarprov. Och att jag en dag kommer att vara stolt över att jag är den som i princip var med längst med mest engagemang och lojalitet och samtidigt den som inte red upp för riddarprovet. För att jag genomskådade det i tid! Efter att ha läst boken av nobelpristagaren i ekonomi Daniel Kahnemann så är jag också glad att jag har vaknat upp och kan använda mitt system två. Min eftertänksamhet och logik. Jag är stolt över att inte vara riddare i akademisk ridkonst! Att jag inte gick på det! Fast jag gjorde ju det ganska länge. Det skäms jag lite för idag.

Norrländsk skön attityd

I min frustration hade jag bett Ewa om hjälp eftersom jag inte kom vidare med min ridning på Aureolo. Särskilt svårt var det med galoppen i vänster varv minns jag. Jag försökte förtvivlat sitta till insidan. Något som är heligt i den akademiska ridkonsten. Man MÅSTE sitta till insidan hette det då. Ewa var så där skön som bara, och då menar jag bara norrlänningar kan vara. Jo, en och annan ålänning eller finne kanske också kan vara det. Hon, sa mäh! Sitt till utsidan då! Och så gjorde jag det och sen levde vi lyckliga i alla våra dagar. Näe, inte riktigt men det var början på lösningen på problemen med galoppen.

Jävsituation

Nåväl, jag var ju Taffelmästare i den akademiska ridkonsten i Sverige. Som en sorts ordförande och ansvarig för riddarproven. Jag är dotter till en domare och blev tidigt bekant med begreppet jäv. Jag kände att jag inte kunde vara med på det här spektaklet längre. Jag kunde inte sitta med och se på hur Bent godkände folk som inte kunde utföra det de skulle. Vi vet ju alla att vår bilskolelärare inte kan vara den vi kör upp för. Vi har en relation till den personen och då inträder jäv.

Ny taffelmästare utses

Så jag meddelar Bent att jag visst kan vara ansvarig för kurserna. Dessa hade jag ju arrangerat med bravur i närmare nio år och vi var nu uppe i det antal deltagare till fots som lokalen svalde, mellan 80-90 stycken. Men, jag kunde inte längre vara kvar som taffelmästare och arrangera proven och sitta bi vid dem. Kanske någon annan kunde göra det? Efter ett tags funderande kom Bent fram till att man var tvungen att också vara taffelmästare för riddarskapet för att kunna arrangera hans kurser. Ny taffelmästare utsågs och antalet deltagare till fots sjönk ganska drastiskt till ca en tredjedel när jag inte längre arrangerar. I nio år hade jag ”varit” akademisk ridkonsts och Bent Branderups företrädare i Sverige. Och nu? 

2014-12-27
16:18:00

Skeendet föder mer tvivel

 
Hur kommer det sig att du godkänner den här ryttaren? Jag hade i princip tvingat honom att underkänna henne dagen innan för att det inte funkar att godkänna någon som inte presterar det som provet kräver och för att läktaren på Hippologum var full av folk. Det hade ju varit pinsamt! Nåväl, nästa dag godkändes denna ryttare likväl. Varför frågade jag? ” Jo, dels så skulle ju alla så småningom ändå komma ner till honom och praktisera och lära sig att göra rätt, och mocka några månader gratis och dels så behövde Ewa Jälmbrant lite motvikt och konkurrens. Jag blev så upprörd att jag gick tidigare den kvällen. Det bara snurrade i huvudet på mig.

Politik

Vad handlade det här om, egentligen? Var det kunskaperna som skulle premieras? Eller handlade det om politik? Att kontrollera sina konkurrenter? Började också känna att det faktum att Bent inte kunde hjälpa mig med galoppen mer och mer handlade om att han inte visste hur. Inte han själv heller när han försökte galoppera Aureolo blev det inte en bit bättre. Det blev ju besvärligt för Bent då utåt. Folk kunde ju börja tro att metoden inte fungerar. Så han började visa sig irriterad mot mig istället.  Han började yra om att ”se till att dina elever inte rider ifrån dig.Så for liksom faen i mig. Jag bestämde mig för att vid nästa besök hos Frauke så skulle jag be att få se filmen med de som red upp för riddarprovet samtidigt som hon gjorde det.. Då även Bent gjorde det och grundlade sitt riddarskap och tog sina egna ringar.. 

Schwanger mit einer Idée

Jag brukar säga att vi vill bli förförda och förtjusta! I allefall jag. I allefall då! Det är härligt att vara förförd och förtjust! Av ett koncept av ett sammanhang. Av en ide! På tyska säger man att man är ”Schwanger mit einer Idée” man är havande med en idé. Det är så bra beskrivet! Man vaggar runt alldeles upptagen och lycklig av det hela. Men nu hade definitivt ormen kommit in i paradiset. Jag tvivlade. På konceptet. På ridningen. På den här ”politiken” bakom kulisserna som jag varit helt ovetandes om. Naiv och genuin och godtrogen som en sann labrador var jag. Vet inte vad som var värst. Jag kom inte vidare i min ridning och Bent visste inte någon råd. Fast det sa han inte.

 Lät andra fuska-inte jag

Samtidigt som han lät så många andra fuska sig igenom sina ridprov så fick inte jag rida upp för det och ha det som jag kände då ; avklarat! Det störde mig enormt. När de andra inte klarade det och blev godkända ändå. Hur kom det sig då att jag inte fick fuska mig igenom det. Och samtidigt kände jag : vill jag verkligen fuska mig igenom det som de andra? Kan jag känna mig stolt och äkta då. Äkta är så viktigt för mig! Genuint och äkta och innerligt. Kan det vara genuint och äkta och innerligt om jag fuskar mig igenom det? Och ändå; de andra fuskade sig igenom. Varför fick inte jag göra det? En hemsk tanke malde i bakhuvudet. Han hade ju godkänt en ryttare i Norrland bara för att ge lite motvikt till Ewa Jälmbrant så att hon inte ensamt skulle få framstå som så bra, som han uttryckte det.

Individuell resa

Var han rädd för konkurrens från mig? Började han känna sig hotad av mig? Han uttryckte ju att jag skulle passa mig så att jag inte blev frånriden av mina elever! Såna termer hade jag aldrig tänkt i. Och tänker fortfarande inte i såna termer. För jag tror inte att man varken kan eller ska jämföra sig med andra. Det går liksom inte ändå. Det kan aldrig bli rättvisa jämförelser. Jag jämför heller inte mina elever med varandra eller rangordnar dem i någon sorts duktighetsgrad. Vi gör ju alla vår egna och högst individuella resa. Den är viktig och värdefull just för att den är min.

De andras galopper

Så började jag fundera över de andras galopper. Och hur Bent hästar galopperade. Eller inte galopperade. Och hur de piafferade, eller faktiskt inte piafferade. Det kändes som att den enda hästen som faktiskt piafferade utan att man taktfast knackade honom på rumpan var Aureolo. De andra stapplade lite markbundet och vickade lite från sida till sida utan kadens. Hmm. Vad var det egentligen jag såg nu när jag började titta?

Koka soppa på en spik

Och till det kom då väpnarprovet. Och sen longeringsprovet. Lite som att koka soppa på en spik. Dvs alla ska få vara med och därför måste vi sänka nivån enormt. Och sen alla som gjorde sina riddarprov utan att ha grundutbildat sina hästar. Och alla som avlade godkända prov utan att varken rida ”halva steg” eller galoppombyte. Vad höll egentligen på att hända med min så högt älskade akademiska ridkonst? Tack vare min enorma lobby, alla kontakter med journalister och alla böcker och reportage. (Jag var ju journalist för tidningen Ridsport också så jag visste hur man skulle få publicitet). Bent Branderup var efter några år i Sverige med mitt stöd större här, än i Tyskland varifrån han ju kom yrkesmässigt sätt och där han sas slog igenom från början.

Den ödesdigra dagen närmade sig

Så kom då den ödesdigra dagen då jag var på besök hos Frauke i Tyskland och jag minns t om var vi satt. Det var uppe i deras lägenhet som de hade byggt ut ovanpå stallet på gården där de bodde. Så mysigt satt vi där i varsin fåtölj Frauke och hennes man, Matthias och jag. Vi tittade på en sådan vanlig tjock-tv med ett sånt vanligt tjockt kassettband i videobandspelaren. Vid den här tiden vet jag att Bent hade flyttat till Danmark och Carina var på väg in i hans tillvaro. Nåväl, vi tittade på filmen och ju fler ryttare som red desto tystare blev jag.