Drangelska unplugged

2019-02-03
22:32:00

Ryktning på ett skönt sätt eller på ett standardiserat sätt?

Det är så glädjande att det kommer fram ny och banbrytande forskning. Verkligen! 
 
Och så finns det forskning som jag inte vet om jag tycker är nödvändig. Som t ex att man har lagt forskningspengar på att ta reda på att man inte kan koncentrera sig om man är kissnödig. Behöver man verkligen ta fram bevis för det? Och lägga pengar på det? 
 
Och så blir jag så nyfiken på hur det kan komma sig att man behöver forska på hur hästen vill bli ryktad. Känner mig kluven inför det. Jag vet ju att det fanns en tid då jag också kom direkt från ridskolan till att bli med egen häst. Och då levde jag också i tron att man skulle rykta hästen efter ett särskilt schema. Med bestämda borstar. 
 
 
Linda Tellington-Jones
 
Och jag ska villigt erkänna att det krävdes att jag mötte den kanske viktigste personen i mitt hästliv; Linda Tellington-Jones som är grundaren till TTEAM-metoden. The Tellington- Equine-Awareness-Method. 
Det finns ett innan hennes inträde i mitt hästliv och ett efter, efter 1986. 
 
Hon lärde mig så mycket men framförallt lärde hon mig att lyssna in hästen. Att hästar inte ljuger. Att man inte måste borsta hästen i princip någonsin på ett sätt som den inte tycker om. Det viktigaste är inte att den blir ren. Det viktigaste är att man bondar. Hästen må vara hjälpligt ren. Så att utrustningen inte skaver. Men att den ska vara så ren är inget behov som hästen har. 
 
Rykten inget egenvärde 
 
Enligt en annan enastående forskare på häst Martha Kiley- Worthington så var det här med rykten ett sätt att hålla soldaterna sysselsatta så att de inte drog in till de kringliggande byarna och gjorde unga flickor med barn, spelade bort sin soldatlön och söp sig fulla. Och givetvis ville man imponera på kungar och vara beredd att när som helst gå ut i strid. Men i vår moderna värld har rykten som maniskt beteende från ryttarens sida inget egenvärde. Basta! 
 
Skapa ett band mellan ryttare och häst
 
Rykten kan vara gynnsam för hästen och främja dess välbefinnandeo och skapa cirkulation. Men bara om det sker på ett sätt som hästen är med på och finner angenämt. Den ksa göra att man bondar. Skapar ett band av förtrolighet och samförstånd. Annars ska man låta bli och bara borsta bort det värsta. 
 
Var man ryktar lika viktigt 
 
Inte nog med hur man borstar. Det är lika viktigt att veta var man ska börja om man har en känslig häst som har negativa erfarenheter. Och vad  man väljer för borste. Linda lärde mig att halsen är den plats hästen brukar ha mest spänningar i, eller ryggen, i varje fall om vi pratar om dressyrhästar ( halsen) och hopphästar (ryggen). Så börja någonstans där hästen uppskattar borstningen. Och välj rätt borste. När min fälttävlanshäst Giovanni skulle opereras för en tumör i hoven och vara konvalescent länge bestämde jag mig för att vi skulle utforska hur han skulle kunna börja älska rykten. Han hade alltid hatat den från dag 1 av vår bekantskap. Men jag tänkte att det var ett bra sätt att bonda vid alla besök på Ultuna. En gång i veckan i ett år i en obehaglig, för honom, miljö.
 
Giovannis läxa 
 
Så småningom förstod jag att han uppskattade mjuka borstar bättre och att rykta med ett drag och ett skrap mot skrapan var inte att tänka på. Han blev rasande. Och på halsen och ryggen och magen gick inte att rykta i vilket fall. Bara borsta med mjuk borste. Det var så jag utvecklade dubbelstrykningen och sen gick jag mellan varven runt hörnet och drog borsten mot skrapan. Och sen hittade jag en engelsk ryktborste med mjuk läderrygg.
 
Lite här och lite där - "brush by" liksom
 
Och med den började jag borsta honom, på rumpan. Efter ett tag fick jag göra det och huvudet och lägga in en sån dubbelrörelse. Men inte skrapa av mot skrapan. Sen fick jag göra lite huvudet och ett tag på halsen och huvudet igen. Och lite på rumpan och ett tag på ryggen och så rumpan igen. Till slut stod han still, lös och njöt av rykten för han visste att jag skulle lyssna på honom. I evighet liksom. Vilken skillnad det blev i vår relation. Han tittade på mig som något förvåndad. Och mild i blicken. Ungefär som att han var så nöjd med att han lärt mig att kommunicera. Genom att lyssna och anpassa min insats efter det han sa. Jag kan rekommendera det! 
 
Här är en film där jag ryktar Walle för första gången. Det bästa är om hästen är lös så klart så att den kan uttrycka sig. Och visa vad den gillar och inte! 
 
https://www.youtube.com/watch?v=TNQmBD3V2jE
 
Rid väl & genomtänkt! 
 
 
 
 
 
2015-07-10
09:59:34

På turné i Bayern-en resa i kunskapens tecken

 

 
Mitt eminenta resesällskap bestod av min elev Mia Lönnroth från Finland som har gått vår utbildning. Och en ny mycket trevlig bekantskap, Satu Kokkonen. Mia hade hyrt en bil så jag klev bara ut ur terminal 2 på Münchens flygplats och in i en luftkonditionerad bil. Lyx!
 
 
Hon beskrev det också så fint efteråt att nu hade hon varit i en land som ligger vid alpernas fötter, med böljande gröna kullar och vänliga människor klädda i traditionella kläder, lederhosen och dirndl. Kor med skällor små katolska kyrkor i varje liten by, god mat och vackra vyer. Nu hade hon varit i Hobbitarnas land.
 
 
Vi åkte först till Anja Beran.

Det är sex år sedan jag var där sist. Och fem år sedan jag senast red för henne. Sen kom förluster i familjen emellan. Anja välkomnade mig med ett vänligt ” Na, Christina, wie gehts Dir? Dessförinnan hade vi visats runt av en av hennes tyska elever som studerar ridkonst inom ramen för ”Anja Beran-stiftelsen”. Eleverna rider och arbetar där sex dagar i veckan i sex år med kost och logi betalt och ca 5500 kr i månaden i lön. Ännu har ingen av dessa unga tjejer stannat mer än ett år.. Och det kan ju bero på att så vackert belägen gården än är så ligger den avlägset och i byn Krottenhill, några km bort,  där tjejerna bor så händer verkligen…inget! Och är man 18-19 år så är det mycket man vill.

Ledig dag med hästpassning

På sin lediga dag hjälps tjejerna åt att ta in och ut hästar. Men, de mockar bara en dag i veckan. Stämningen var väldigt god mellan utbildare, Anja och elever. Vi fick se några elever rida och vi fick se Anja rida och vi fick se hur man arbetade med en treåring under inridning. Jag hade fått en timmes audiens för en artikel som jag vill skriva om rakriktning. Men innan vi hade visats runt på den fanastiska anläggningen som rymmer 50 hästar, kameler, grisar, kaniner, getter och röda hjortar; och druckit kaffe, beundrat det blivande biblioteket och jag hade fått min intervju så hade det gått nästan 4 timmar.Tack Anja! 

 
Summa summarum så är det enastående att någon är så trogen sitt koncept och så uthållig i sin strävan. Från 7.00-20.00 är Anja i ridhuset nästan alla dagar i veckan. Frånvaron av mobiltelefoner var påtaglig också hos tjejerna som var studenter. Och vad ska de med dessa till? De är ju hela dagarna på gården sex dagar i veckan. Intressant!  Så inspirerande å ena sidan, denna totala hängivenhet. Samtidigt är det få förunnat. De ekonomiska förutsättningarna har ju inte alla. Och sen är det inte alla som kan ge sig hän på det viset. Om man har barn så ser det lite annorlunda ut. Det enda som är tråkigt är ju att det inte är så många som kommer att kunna följa i hennes spår, trots stiftelsen. Inte om de alla hoppar av efter max ett år. Kanske man kunde göra det på något sätt så att fler fullföljer. Knyta fler utbildningsplatser till lärandet kanske vore ett sätt? Men å andra sidan hur många platser finns det men den här höga nivån. 
På vägen till vårt hotell i Ohlstadt så åt vi på en trevlig restaurang med vidunderlig utsikt över die Voralpen, bergen. God pasta fick vi och jag introducerade begreppet "Radler", hemma i Schleswig-Holstein drack vi "Alsterwasser" men det är samma princip. En god öl med weisse Brause, alltså sockerdricka. Läskande och gott! Efter helgen kommer det mer om symposiet i Schwaiganger, Bayerns Haupt- und Landgestüt! 
2015-05-27
22:18:00

För vems skull? Egentligen.

För vems skull ska hästen gå med nacken som högsta punkt?

Näe nu tänker jag ta bladet från munnen.

 

 

Jag kommer inte att bli halshuggen offentligt.. Det är inte ens säkert att någon alls höjer ögonbrynet. Och kanske är det lika bra. För mig. Men inte för hästarna. Sedan några år tillbaka så beblandar vi oss med andra vanliga ryttare. Såna som har tävlingsambitioner och också förverkligar dessa. De deltar i tävlingar. Så gjorde vi likalunda. Det var väldigt roligt, först. Sen var det liksom inte riktigt lika roligt längre.
Siluetten
För det som premierades inne på tävlingsbanan var inte det som gynnade hästarna. Den häst som utförde övningarna på rätt plats och med bogvisiret stadigt infällt mot bröstet utan att protestera fick mest gillande av domarna. Siluetten bedömdes i första hand. Siluetten är ju också enklast att jämföra och om man bara ska titta på den så är det lite enklare att vara domare. Om man däremot skulle i en fantasivärld tänka sig att domarna dömde utifrån det som skulle gagna just den hästen mest… crazy inte sant!
Bär den sig?
Tänk att domaren skulle behöva sitta och fundera och känna in i sig själv; är det här verkligen det bästa den här hästen kan göra just nu. Bär den sig? I vilken utsträckning bär den sig? Själv? Inte var har den nosen som fristående företeelse? Inte hur ser siluetten ut sett till huvud och hals, utan gagnar den här ridningen hästen?
Kräva ohyggligt mycket kunskap
Jo, jag vet.. jag förstår vad du tänker .. Det skulle ju kräva ohyggligt mycket kunskap av domaren. Det är utopiskt. Den skulle ju behöva kunna rida.. inte på hög nivå för efter att ha sett ”Ryttareliten ”så vet vi allihop att det kan nästan vem som helst som har den ekonomiska uppbackningen. Inget ont om någon person bara om faktum att man måste verkligen inte vara någon särskilt god ryttare till fysik , balans, koordination och mod för att rida på landslagsnivå. Tyvärr!
Rakriktad eller rakt hållen
Men om nu dressyren vore till för hästen… jag vet helt galen tanke. Om den vore till för att göra det så lätt för hästen som möjligt att röra sig med ryttare på ryggen. Om den vore till för att utveckla hästens gångarter och rörelser så att de faktiskt liksom hos en atlet eller dansare blir bättre än de var innan man började med dressyren. Då skulle vi inte kunna ha sådana kriterier som vi har idag för att döma dressyr. Näe för de hästar som rids i programmen och får höga poäng är oftast inte rakriktade utan rakt hållna. Det är ljusår mellan dessa två begrepp. En rakt hållen häst faller åt ena eller andra hållet så fort man inte längre håller den mellan de strama tyglarna. Att vara rakt hållen gagnar inte hästen. Inte fysiskt och inte psykiskt. Jo för en rakriktad häst blir stabliare psykiskt för den är mer i balans än den häst som är rakt hållen. Samma gäller för självbärighet. Är hästen självbärig eller är den bara buren? Om ett taktfel vilket lätt uppstår om jag ger hästen möjlighet att vara självbärig bestraffas hårt. Då lönar det sig för dressyrryttaren inte att satsa på denna självbärighet. Då är det säkrare att bära hästen i handen.

Se skillnaden
Vad jag menar är att om vi använder några enkla test för att kolla hur rakt riktad hästen är och sedan utbildar hästen och gör dessa test igen lite senare då skulle vi få kvitto på hur bra utbildningen är…för hästen. Men som det är idag så de visar de test som görs..dvs dressyrtest, dressyrprogram inte hur bra hästen är rakriktad. Den kan precis lika bra vara rakt hållen. De flesta domare jag känner kan inte se skillnaden med ögat. Men det finns tecken. Hästens lansmärke ska under utbildningens gång försvinna. Ett tecken på att den inte längre uteslutande använder sitt extensormönster utan snarare huvudsakligen sitt flexormönster. Nej, jag vet. De flesta ryttare, veterinärer, tränare mm vet inte vad det är. Om hästen är bukig i sin look och snarare är sänkt bakom sadeln då vet vi också att den mest använder sina extensormönster-muskler. Likaså om den blir till att gå med svansen högt. Nej, de är inte skapta så. De kan ha såna tendenser. Men dessa ska försvinna av ridningen. Nästan helt. OM ridningen gör det den ska vill säga. Gynnar hästens flexormönster och därmed förenklar för hästen att röra sig under ryttare.
Alla i en mall
Så hur blev det så här? Kanske för att alla skulle in i en mall. Kanske för att ridning faktiskt är komplext men när det skulle bli till för alla så måste man göra det enkelt att bedöma. Så man gör en pepparkaksform , en visuell. Den häst som passar bäst in i den, lite som askungen vinner tävlingen. Och ändå vet vi rent biomekaniskt ( jag visste inte heller det förut) att om vi t ex applicerar missuppfattningen att ha hästen med stöd till båda tyglarna så börjar bakbenen att släpa. Det är en biomekanisk lag. Så då måste vi avla hästar med mer elektricitet som trots att vi håller fast dem med stadig kontakt till båda tyglarna, vilket är ur ett biomekaniskt perspektiv nonsen, sprattlar med benen så att de kommer upp från marken likafullt. De måste bli så prilliga att de trots att de är fasthållna som i ett skruvstäd fortsätter att sprattla., med näsan in mot bröstet och sänkt bröstrygg och spänd rygg och aktiverade extensormuskler på ovansidan av halsen och släppt mage och bakbenen liksom hela tiden efter. På gamla tiders halvblod hade bakbenen stannat eller bara släpat.
Ingen pepparkaksform i drömlandet
Nej, du har rätt det är kanske för svårt att bedöma ett ekipage utifrån var den hästen ska vara i formen för att komma bäst till sin rätt. Röra sig bäst och komma mest upp i bröstryggen och under sig med bakbenen. Tänk hur mycket en domare då måste veta om olika hästars egenheter och rasspecifika skillnader. Och hur mycket en domare skulle behöva kunna om exteriör och biomekanik. Tänk hur bra dressyrhästarna skulle må. Hur friska de skulle vara om de fick delta och röra sig i den förm som gynnar dem mest. Även om de inte skulle passa in i pepparkaksformen. Som det är nu så tränar vi i en form och i en takt och ett tempo som gynnar vår häst mest. Där han är rakriktad, smidig och rörlig och uppmärksam och lydig. Men när vi ska tävla så måste vi hålla upp hans huvud och pumpa upp honom i en form som inte gynnar honom där han börjar falla isär och inte längre rör sig optimalt. Varför? För att ge sken av att han passar in i en förutbestämd och korrekt form, en Askungeform. Den som bluffar bäst vinner.

 

 

Lagen om att ”form follows function”
Inom konsten pratar man om lagen om att ”form follows function”. I ridningen har man ändrat på detta och tror att det går att få ”function to follow form”. Bara vi håller hästen i en viss form så kommer den komma till att fungera på ett för den gynnsamt sätt. Skitsnack! Det fungerar ju inte så. Lika lite som att om du bara sitter rätt och mitt över hästen och stilla så kommer den att gå fint. Med de sneda hästar jag möter i mitt liv funkar inte det. Ingalunda. Tänk om jag hade vetat det här tidigare i mitt liv. Så många ridlärare jag har haft, så många vägvisare som inte har vetat utan bara gissat och fortsatt att hävda att” function follows form”
Jag tror på Newton och gravitationen
Idag bekänner jag mig till en lag. Newtons. Gravitationen bestämmer. Och sen läser jag min applicerade biomekanik om och om igen. Den är min manual. Och citerar Anja Beran. Because it works..because it is the only thing that works. Jag vill inte vara den som är bäst på att hålla min hästs huvud och hals i en viss position så att det ser rätt ut. . Jag ryser varje gång jag hör i ridhuset: håll i honom, håll upp honom, håll kvar honom.. och ser spåren i sanden av släpande bakhovar. Jag vill vara den som med handen på hjärtat kan säga att jag gör allt jag kan och vet och som står i min makt för att rida min häst i den form som gynnar den mest. Den som gör den stark och rakriktad och lösgjord och tillfreds, fysiskt likväl som psykiskt. Och det konstigaste av allt är att bland alla dessa kloka, sympatiska, vänliga och intelligenta ryttare är det inte många som säger. But why? För vems skull? Till vilken nytta? På vems bekostnad?

Ps Ett särskilt tack vill jag rikta till Bastos, Blignault och Stridbeck. Men det var Beran som satte mig på spåret.