Drangelska unplugged

2015-07-10
09:59:34

På turné i Bayern-en resa i kunskapens tecken

 

 
Mitt eminenta resesällskap bestod av min elev Mia Lönnroth från Finland som har gått vår utbildning. Och en ny mycket trevlig bekantskap, Satu Kokkonen. Mia hade hyrt en bil så jag klev bara ut ur terminal 2 på Münchens flygplats och in i en luftkonditionerad bil. Lyx!
 
 
Hon beskrev det också så fint efteråt att nu hade hon varit i en land som ligger vid alpernas fötter, med böljande gröna kullar och vänliga människor klädda i traditionella kläder, lederhosen och dirndl. Kor med skällor små katolska kyrkor i varje liten by, god mat och vackra vyer. Nu hade hon varit i Hobbitarnas land.
 
 
Vi åkte först till Anja Beran.

Det är sex år sedan jag var där sist. Och fem år sedan jag senast red för henne. Sen kom förluster i familjen emellan. Anja välkomnade mig med ett vänligt ” Na, Christina, wie gehts Dir? Dessförinnan hade vi visats runt av en av hennes tyska elever som studerar ridkonst inom ramen för ”Anja Beran-stiftelsen”. Eleverna rider och arbetar där sex dagar i veckan i sex år med kost och logi betalt och ca 5500 kr i månaden i lön. Ännu har ingen av dessa unga tjejer stannat mer än ett år.. Och det kan ju bero på att så vackert belägen gården än är så ligger den avlägset och i byn Krottenhill, några km bort,  där tjejerna bor så händer verkligen…inget! Och är man 18-19 år så är det mycket man vill.

Ledig dag med hästpassning

På sin lediga dag hjälps tjejerna åt att ta in och ut hästar. Men, de mockar bara en dag i veckan. Stämningen var väldigt god mellan utbildare, Anja och elever. Vi fick se några elever rida och vi fick se Anja rida och vi fick se hur man arbetade med en treåring under inridning. Jag hade fått en timmes audiens för en artikel som jag vill skriva om rakriktning. Men innan vi hade visats runt på den fanastiska anläggningen som rymmer 50 hästar, kameler, grisar, kaniner, getter och röda hjortar; och druckit kaffe, beundrat det blivande biblioteket och jag hade fått min intervju så hade det gått nästan 4 timmar.Tack Anja! 

 
Summa summarum så är det enastående att någon är så trogen sitt koncept och så uthållig i sin strävan. Från 7.00-20.00 är Anja i ridhuset nästan alla dagar i veckan. Frånvaron av mobiltelefoner var påtaglig också hos tjejerna som var studenter. Och vad ska de med dessa till? De är ju hela dagarna på gården sex dagar i veckan. Intressant!  Så inspirerande å ena sidan, denna totala hängivenhet. Samtidigt är det få förunnat. De ekonomiska förutsättningarna har ju inte alla. Och sen är det inte alla som kan ge sig hän på det viset. Om man har barn så ser det lite annorlunda ut. Det enda som är tråkigt är ju att det inte är så många som kommer att kunna följa i hennes spår, trots stiftelsen. Inte om de alla hoppar av efter max ett år. Kanske man kunde göra det på något sätt så att fler fullföljer. Knyta fler utbildningsplatser till lärandet kanske vore ett sätt? Men å andra sidan hur många platser finns det men den här höga nivån. 
På vägen till vårt hotell i Ohlstadt så åt vi på en trevlig restaurang med vidunderlig utsikt över die Voralpen, bergen. God pasta fick vi och jag introducerade begreppet "Radler", hemma i Schleswig-Holstein drack vi "Alsterwasser" men det är samma princip. En god öl med weisse Brause, alltså sockerdricka. Läskande och gott! Efter helgen kommer det mer om symposiet i Schwaiganger, Bayerns Haupt- und Landgestüt! 
2015-05-27
22:18:00

För vems skull? Egentligen.

För vems skull ska hästen gå med nacken som högsta punkt?

Näe nu tänker jag ta bladet från munnen.

 

 

Jag kommer inte att bli halshuggen offentligt.. Det är inte ens säkert att någon alls höjer ögonbrynet. Och kanske är det lika bra. För mig. Men inte för hästarna. Sedan några år tillbaka så beblandar vi oss med andra vanliga ryttare. Såna som har tävlingsambitioner och också förverkligar dessa. De deltar i tävlingar. Så gjorde vi likalunda. Det var väldigt roligt, först. Sen var det liksom inte riktigt lika roligt längre.
Siluetten
För det som premierades inne på tävlingsbanan var inte det som gynnade hästarna. Den häst som utförde övningarna på rätt plats och med bogvisiret stadigt infällt mot bröstet utan att protestera fick mest gillande av domarna. Siluetten bedömdes i första hand. Siluetten är ju också enklast att jämföra och om man bara ska titta på den så är det lite enklare att vara domare. Om man däremot skulle i en fantasivärld tänka sig att domarna dömde utifrån det som skulle gagna just den hästen mest… crazy inte sant!
Bär den sig?
Tänk att domaren skulle behöva sitta och fundera och känna in i sig själv; är det här verkligen det bästa den här hästen kan göra just nu. Bär den sig? I vilken utsträckning bär den sig? Själv? Inte var har den nosen som fristående företeelse? Inte hur ser siluetten ut sett till huvud och hals, utan gagnar den här ridningen hästen?
Kräva ohyggligt mycket kunskap
Jo, jag vet.. jag förstår vad du tänker .. Det skulle ju kräva ohyggligt mycket kunskap av domaren. Det är utopiskt. Den skulle ju behöva kunna rida.. inte på hög nivå för efter att ha sett ”Ryttareliten ”så vet vi allihop att det kan nästan vem som helst som har den ekonomiska uppbackningen. Inget ont om någon person bara om faktum att man måste verkligen inte vara någon särskilt god ryttare till fysik , balans, koordination och mod för att rida på landslagsnivå. Tyvärr!
Rakriktad eller rakt hållen
Men om nu dressyren vore till för hästen… jag vet helt galen tanke. Om den vore till för att göra det så lätt för hästen som möjligt att röra sig med ryttare på ryggen. Om den vore till för att utveckla hästens gångarter och rörelser så att de faktiskt liksom hos en atlet eller dansare blir bättre än de var innan man började med dressyren. Då skulle vi inte kunna ha sådana kriterier som vi har idag för att döma dressyr. Näe för de hästar som rids i programmen och får höga poäng är oftast inte rakriktade utan rakt hållna. Det är ljusår mellan dessa två begrepp. En rakt hållen häst faller åt ena eller andra hållet så fort man inte längre håller den mellan de strama tyglarna. Att vara rakt hållen gagnar inte hästen. Inte fysiskt och inte psykiskt. Jo för en rakriktad häst blir stabliare psykiskt för den är mer i balans än den häst som är rakt hållen. Samma gäller för självbärighet. Är hästen självbärig eller är den bara buren? Om ett taktfel vilket lätt uppstår om jag ger hästen möjlighet att vara självbärig bestraffas hårt. Då lönar det sig för dressyrryttaren inte att satsa på denna självbärighet. Då är det säkrare att bära hästen i handen.

Se skillnaden
Vad jag menar är att om vi använder några enkla test för att kolla hur rakt riktad hästen är och sedan utbildar hästen och gör dessa test igen lite senare då skulle vi få kvitto på hur bra utbildningen är…för hästen. Men som det är idag så de visar de test som görs..dvs dressyrtest, dressyrprogram inte hur bra hästen är rakriktad. Den kan precis lika bra vara rakt hållen. De flesta domare jag känner kan inte se skillnaden med ögat. Men det finns tecken. Hästens lansmärke ska under utbildningens gång försvinna. Ett tecken på att den inte längre uteslutande använder sitt extensormönster utan snarare huvudsakligen sitt flexormönster. Nej, jag vet. De flesta ryttare, veterinärer, tränare mm vet inte vad det är. Om hästen är bukig i sin look och snarare är sänkt bakom sadeln då vet vi också att den mest använder sina extensormönster-muskler. Likaså om den blir till att gå med svansen högt. Nej, de är inte skapta så. De kan ha såna tendenser. Men dessa ska försvinna av ridningen. Nästan helt. OM ridningen gör det den ska vill säga. Gynnar hästens flexormönster och därmed förenklar för hästen att röra sig under ryttare.
Alla i en mall
Så hur blev det så här? Kanske för att alla skulle in i en mall. Kanske för att ridning faktiskt är komplext men när det skulle bli till för alla så måste man göra det enkelt att bedöma. Så man gör en pepparkaksform , en visuell. Den häst som passar bäst in i den, lite som askungen vinner tävlingen. Och ändå vet vi rent biomekaniskt ( jag visste inte heller det förut) att om vi t ex applicerar missuppfattningen att ha hästen med stöd till båda tyglarna så börjar bakbenen att släpa. Det är en biomekanisk lag. Så då måste vi avla hästar med mer elektricitet som trots att vi håller fast dem med stadig kontakt till båda tyglarna, vilket är ur ett biomekaniskt perspektiv nonsen, sprattlar med benen så att de kommer upp från marken likafullt. De måste bli så prilliga att de trots att de är fasthållna som i ett skruvstäd fortsätter att sprattla., med näsan in mot bröstet och sänkt bröstrygg och spänd rygg och aktiverade extensormuskler på ovansidan av halsen och släppt mage och bakbenen liksom hela tiden efter. På gamla tiders halvblod hade bakbenen stannat eller bara släpat.
Ingen pepparkaksform i drömlandet
Nej, du har rätt det är kanske för svårt att bedöma ett ekipage utifrån var den hästen ska vara i formen för att komma bäst till sin rätt. Röra sig bäst och komma mest upp i bröstryggen och under sig med bakbenen. Tänk hur mycket en domare då måste veta om olika hästars egenheter och rasspecifika skillnader. Och hur mycket en domare skulle behöva kunna om exteriör och biomekanik. Tänk hur bra dressyrhästarna skulle må. Hur friska de skulle vara om de fick delta och röra sig i den förm som gynnar dem mest. Även om de inte skulle passa in i pepparkaksformen. Som det är nu så tränar vi i en form och i en takt och ett tempo som gynnar vår häst mest. Där han är rakriktad, smidig och rörlig och uppmärksam och lydig. Men när vi ska tävla så måste vi hålla upp hans huvud och pumpa upp honom i en form som inte gynnar honom där han börjar falla isär och inte längre rör sig optimalt. Varför? För att ge sken av att han passar in i en förutbestämd och korrekt form, en Askungeform. Den som bluffar bäst vinner.

 

 

Lagen om att ”form follows function”
Inom konsten pratar man om lagen om att ”form follows function”. I ridningen har man ändrat på detta och tror att det går att få ”function to follow form”. Bara vi håller hästen i en viss form så kommer den komma till att fungera på ett för den gynnsamt sätt. Skitsnack! Det fungerar ju inte så. Lika lite som att om du bara sitter rätt och mitt över hästen och stilla så kommer den att gå fint. Med de sneda hästar jag möter i mitt liv funkar inte det. Ingalunda. Tänk om jag hade vetat det här tidigare i mitt liv. Så många ridlärare jag har haft, så många vägvisare som inte har vetat utan bara gissat och fortsatt att hävda att” function follows form”
Jag tror på Newton och gravitationen
Idag bekänner jag mig till en lag. Newtons. Gravitationen bestämmer. Och sen läser jag min applicerade biomekanik om och om igen. Den är min manual. Och citerar Anja Beran. Because it works..because it is the only thing that works. Jag vill inte vara den som är bäst på att hålla min hästs huvud och hals i en viss position så att det ser rätt ut. . Jag ryser varje gång jag hör i ridhuset: håll i honom, håll upp honom, håll kvar honom.. och ser spåren i sanden av släpande bakhovar. Jag vill vara den som med handen på hjärtat kan säga att jag gör allt jag kan och vet och som står i min makt för att rida min häst i den form som gynnar den mest. Den som gör den stark och rakriktad och lösgjord och tillfreds, fysiskt likväl som psykiskt. Och det konstigaste av allt är att bland alla dessa kloka, sympatiska, vänliga och intelligenta ryttare är det inte många som säger. But why? För vems skull? Till vilken nytta? På vems bekostnad?

Ps Ett särskilt tack vill jag rikta till Bastos, Blignault och Stridbeck. Men det var Beran som satte mig på spåret. 

2015-02-19
12:00:00

Mitt möte med Anja Beran-korrekt in i minsta detalj

 

Om jag inte missminner mig så var det genom min vän Gerhard Heuschmann som jag fick tipset om Anja Beran. Eftersom jag har en tysk B-tränarlicens som kräver uppdatering regelbundet så var jag på en kurs i Nordtyskland med en för mig då obekant veterinär; Gerhard Heuschmann.

Tips av Gerd

Jag hade redan på förhand bestämt mig för att skriva om denna frispråkiga veterinär för en av våra stora hästtidningar. Efter föreläsningen så intervjuade jag honom och kom på så vis att bli närmare bekant. Det i sin tur resulterade i att jag åkte ner till honom i Tyskland vid ett senare tillfälle för att besöka hans hästklinik och också lära mig mer om hur han arbetar. Men det är en annan historia.

Nåvä,l mitt första möte med Anja Beran var på den fina ridanläggningen i Stjärnhov i Sörmland. Jag skulle vara med som journalist och intervjua henne och min äldsta dotter skulle ta bilderna till reportaget.

Torr som fnöske

Efter att ha ”simmat i euforiska vatten” med Bent Branderup i många år där tyckande och entustiasm dominerat och jag varit liksom lite ”hög” av energi efter en kurs så var det mycket torrt. Det var en stekhet dag och bokstavligen snustorrt i luften i ridhuset, men det är inte det jag syftar på. Anja är torr och koncis och saklig. Bent undervisar mer för publiken i sina kurser än för eleverna kan jag tänka idag. Och Philippe Karl, (Philippe betyder ju den som älskar hästar) är oerhört passionerad i sina föreläsningar. Han liksom piskar massorna lite grann.

Befriande saklig

Och jag hade ju länge känt att jag var lite trött på excentriker och karlar i hästbranschen som var så förbaskat säkra på sin sak och inte så lite arroganta. Var och en på sitt sätt. Kände att det var dags att söka kunskap hos en kvinna som inte behövde ”tuppa sig” så mycket. Och det var verkligen befriande med denna avskalade undervisning. Fåordig, rakt på sak, inget beröm i onödan. Och framförallt så vågade hon bli vid sin läst, stå på sig i varje övning utan att bli våldsam eller ta det på sig att ryttaren inte lyckades med övningen.

Jag blev iallafall övertygad om att hon visste vad hon gjorde och ville och bestämde mig för att fråga om det gick att boka kurs för henne uppe hos oss i Stockholm. Jo det gjorde det!

 Kursdags

Dagen för kursen närmade sig och jag hade också passat på att åka ner till henne i Tyskland med mina barn för att ”sitta på bänken” i några dagar och suga i mig hennes arbete. För den som inte varit hos henne i Tyskland så kan jag berätta att det är en fantastiskt vacker anläggning hon har där tillsammans med sin man som är läkare.

I den bästa av världar

De odlar rosor och gården ligger i ett böljande, bayerskt landskap en dryg timmes bilresa från München. Allt är väldigt välordnat och väldig, väldigt påkostat. Anja rider en hel drös med hästar per dag. Men hon ryktar och mockar och smörjer inga sadlar eller träns eller tar in och ut hästar eller fodrar. Det har hon folk till.

Anja på Johannesberg

Nåväl Anja kommer till Stockholm och vi är ett gäng förväntansfulla ryttare som har fått chansen att rida för henne. Jag rider min egen uppfödning Indigo en PRE. Idag valack. Han är het som chili. Jag brukar säga att han är hästvärldens svar på Jonas Gardell. Superivrig, full av energi och med många egna och ofta bestämda åsikter.

Inte många rätt

Det var inte många rätt som vi fick eller gjorde. Ridpassen var väldigt systematiskt uppbyggda och väldigt korrekta. Anja hade redan innan kursen meddelat att hon inte undervisade travare. Även det är ju väldigt korrekt och ansvarstagande att säga att det här kan jag och det här kan jag inte. För anledningen var just att hon inte har någon erfarenhet av hur man undervisar travare eller rider dem för den delen.

Synas i osmickrande sammanhang

Så här i efterhand så tror jag också att det kan bero på att det ju finns risk när man undervisar elever och hästar som är låångt från den ideala bilden uppstår risken att man blir fotad med en häst som inte ser korrekt ut.  Och det kan ligga en till last som ridlärare senare. Lite tråkig inställning kan jag tycka.

Inte där för att roa

Vi var två i familjen som red för Anja och sammantaget kan man säga att det fortsatt var en befriande känsla att hon var så korrekt och gediget kunnig. Man kunde slappna av i det. Det var så uppenbart att saker fick ta den tid det ville. Att hon inte tänkte sticka under stol med vad hon tyckte och att hon inte hade för avsikt att roa någon. Vare sig ryttaren eller publiken. Antingen så är man villig att göra det som krävs och tycka att det är roligt eller inte. Hon såg inte som sin uppgift att motivera eller inspirera. Skönt! Sen kunde det ibland kännas som att det kan vara bra att ha en plan B om man kör fast. Mest för att komma ur ett tillstånd av spänning.

Ypperliga förutsättningar

När jag red för Anja kom jag till insikt om att hon som ridlärare kunde ha just den här hållningen av flera skäl. Hon kommer från en välbärgad familj. Så att arbeta ihjäl sig för brödfödan har hon egentligen aldrig behövt. Nu vill jag inte påstå att hon vilat sig till det hon har uppnått. Alls inte. Hon har studerat annat än ridning, också på universitetsnivå. Hon har ridit sen barnsben och alltid haft tillgång till bra ridlärare och bra hästar. Hon har aldrig behövt försöka lära sig klassisk ridkonst på en fd travare som kanske också har lite ont i benet och kronisk hosta.

Byt häst!

Efter en tid så meddelade Anja mig att det egentligen inte var så meningsfullt för mig att fortsätta att rida min egenuppfödda häst. Visst kunde vi utvecklas tillsammans. Men egentligen var han faktiskt för liten för mig, enligt Anja. Hon klev verkligen på en öm tå. Jag är lång. Många tjejer jag möter i mitt arbete tycker att de är långa tills de lär känna mig. Då är de flesta inte långa längre. Jag är 187 centimeter lång. Med långa ben. Det är inte många hästar som kan bära upp mig. För att kunna göra det så måste de vara båldjupa och generellt väldigt stora. Vår Indigo är bara 158 cm lite drygt.

Cricco rider för Anja på Stjärnhov

Yuccapalmens dilemma

När han godkändes som hingst var han förvisso 160 centimeter men det var spanska sådana. Så ja, han är liten. Eller jag är stor. Och jag vet själv att det är en stor utmaning att rida en liten häst när man är lång. Det blir lite som att ha en yuccapalm planterad i en för liten kruka. Det räcker att man öppnar ett fönster så välter den av draget.

Ska man då sitta med långa ben som vi ju gjorde i det akademiska som jag en gång ridit så sparkade jag honom nästan i framknäna när vi galopperade.

Sälja min skatt

Ganska nedstämd så insåg jag att hon hade rätt och började överväga att sälja min skatt och se mig om efter en större häst.  Ett litet tag efter det så visade det sig att hon faktiskt hade en häst i min storlek. En kladruber som var ganska stor och förvisso ganska komplicerad men som jag med mycket tid och med hjälp av hennes beritt nog skulle kunna lära mig rida.

Idealryttare

Sen läste jag hennes bok som jag verkligen uppskattar och kan rekommendera. Det finns dock några saker som jag inte gillar i boken även om jag också kan se att det ligger en hel del i vad hon säger. Det ena är att hon säger att om man inte har lagt minst 10 000 Euro (ca 100 000 kr)på att köpa hästen, så behöver man egentligen inte förvänta sig att det ska gå att lära sig rida på den. Det andra är att hon beskriver den ideala ryttaren i boken. Och den ideala ryttaren i hennes värld är egentligen hon själv till kroppsbyggnaden. Runt 165 cm lång, smal, ingen byst att tala om, inga stora lår. Ett harmoniskt förhållande mellan överskänkel och underskänkel vad gäller längden. 

Har det man har

När jag läser det blir jag lite full i skratt och också lite fundersam. Vi har vad vi har. Jag ser ut som jag gör. Förvisso är min häst lite för liten för mig. Kanske någon centimeter. Men man får göra det bästa man kan av det man har, efter den förmåga man besitter just nu. När jag kommit till sans och studerat några varv till kring sitsen och kroppen och hur olika vi alla är i vår fysik så kom jag fram till att jag har den häst jag har och älskar.

Träna mer

Och det som saknas i centimeter får jag kompensera genom att träna mycket mer. Inte till häst utan faktiskt utan häst. Ska man vara en yuccapalm i en liten kruka i vinddraget så får man se till att skaffa sig en grym bålstabilitet. Och form är färskvara så det är något jag behöver träna regelbundet.

Unik situation

Anja har en livssituation som är unik som ridlärae och ryttare. De flesta hästar hon har hos sig är ”långliggare”, dvs de kommer dit som beritthästar och stannar. Hon är ekonomiskt tryggad och behöver inte ta några uppdrag av försörjningsskäl. Hon är begåvad med en idealisk ryttarkropp och förmögna föräldrar som gett henne en gedigen ridutbildning i unga år. Hon har inga barn att sörja för och behöver varken städa eller handla knappt.

Inte avundsjuk

Näe , tror nu inte att jag är avundsjuk. Tvärtom! Det jag har lärt mig av Anja är att det också är viktigt att veta vad en lärare kommer ur för förhållanden för att förstå dess utångspunkt i undervisningen.  Anja förstår överhuvudtaget inte varför man skulle lägga tid på att rida hästar som ca 90 % av alla hobbyryttare i Sverige har. Nackdelen med det är att hon heller inte kan hjälpa dem.  För hon besitter inte nyfikenheten att lära sig hur de fungerar för hon vill och behöver inte det. För mig blev den här avsaknaden av nyfikenhet till slut lite begränsande.

Avsaknad av nyfikenhet

Lite som att ha en lärare som inte vill befatta sig med ett ekipage som inte har rätt förutsättningar. Hur många har idealiska förutsättningar? Och om man inte har det? Ska man lägga sig ner och dö då? Eller inte rida? Eller vänta på att bli reinkarnerad till en lämpligare ryttare?

Det som till syvende gjorde att jag valde att inte ta hit Anja mer var emellertid något annat. Det var hur hon hanterade en de lite äldre eleverna. Det var uppenbart att ryttaren inte fick det att fungera och efter ett tag lät Anja det liksom vara och gjorde något annat  bara. Sen kommenterade hon det inte mer.

Gav liksom upp eleven

När jag sedan frågade henne hur det kom sig att hon inte gick till botten med det hela så kom ett svar smo dels andades respekt för en äldre person och dels kändes som att : vad spelar det för roll? Hon är ju ändå så gammal.. ( så gammal var hon inte) hur skulle hon kunna ändra sig så mycket i den åldern. Jag kände hur jag blev alldeles kall inombords och tänkte. Jag är snart 40 år. Snart är jag också en av de ryttare som hon tänker att hon är si och så gammal. Betyder det då att hon tänker att bara för att jag uppnått en viss ålder så finns ingen utvecklingsmån kvar. Kommer hon att liksom bara lalla med då för att hon tänker att den här ryttaren är ändå för gammal och kan nog inte utvecklas mer än så här. Då behöver jag ju inte rida för den här personen mer.

Min lösning

Jag löste det hela i min ridning genom att korta mina läder och byta till en engelsk sadel. På så vis passar jag faktiskt bättre på min lilla häst som jag fortfarande har. De oändligt långa benen blir ett större problem med de väldigt långa lädren.

Lärt mig viktiga saker

Av Anja har jag lärt mig att om man försöker vara för korrekt så riskerar det att bli för torrt och livlöst och i den extrema viljan att vara korrekt så missar man mycket lösgjordhet och lekfull/ livfullhet. Och att en extrem önskan om att vara korrekt kanske också döljer en rädsla för att inte hålla måttet och falla utanför ramen. Plus att det finns mycket utanför ramen som är viktigt att förstå.

Tacksam ånyo

Jag är väldigt tacksam över det jag lärt av Anja. Det bästa är hennes svar på frågan varför hästarna ska tvära så mycket och då menar hon inte, in till någon tyngdpunkt som inom AR utan  tvära maximalt. ”Because it works” Because it is the only thing that works! säger Anja. Det har jag använt mig mycket av i den praktiska ridningen: because it works. Det var också tack vare Anja som jag hade gjort klart en inledningsfras när jag valde att ta hit hennes mångåriga fd sambo Marc de Broissia.

Talang eller ej

Oavsett om du tycker att jag har talang eller ej eller är för gammal. Så kommer jag att fortsätta att rida när du har åkt hem. Och jag vill veta vad du tror att jag behöver göra för att utvecklas i min ridning. Det är det jag har tagit hit dig för och vill betala dig för. Ge mig vad jag tål. Jag vill inte i första hand få beröm eller roas. Jag vill veta vad du tror krävs oavsett om du tror att jag kommer att kunna göra det eller ej.