Drangelska unplugged

2015-03-31
08:07:00

Stöcksjö Piraten

 

Det var med bestörning jag läste att en av mina elevers hästar Piraten en fantastisk kallblodstravare hittats liggande i hagen några timmar efter att han just varit på kurs. Det såg verkligen inte ljust ut för Piraten. Läs …..

 

Men så peppade Maries kurskamrater  ch jag henne att verkligen använda ttouch nu och det var ju också det hon skulle öva till examen så på så vis passade det bra mitt i eländet. Döm om min förvåning när jag fick följande film från Marie efter bara drygt en vecka!

 https://www.youtube.com/watch?v=J8k2uNjjhlY

Hon hade också varit i kontakt med vår eminenta hästfysiotherapeut Helene Stridbeck och fått råd om rehab. Så skönt att vårt nätverk fungerar och våra verktyg likaså! Heja Marie och Piraten! Fortsätt så, så ska det nog gå vägen! 

2015-03-27
17:28:22

Mitt möte med Linda Tellington-Jones

 

Nu när jag sitter och tänker efter så blir jag lite osäker på var exakt jag mötte Linda Tellington-Jones första gången. Det är så många sammanhang som jag har träffat henne i. Den som satte mig på spåret mot Linda var min dåvarande samarbetspartner Marie-Luise von der Sode som jag träffade på en ridanläggning i utkanten av Hamburg. Men det är en annan historia .

Hästkvinna i ordets rätta bemärkelse

Marie-Luise eller Mary-Lou som hon kallades för i USA var assistent till Linda när hon var i Tyskland och höll kurs. Efter att ha varit med på några av Marie-Luises kurser i Schleswig-Holstein i Tyskland så förstod jag att jag, som så ofta var tvungen att gå till källan. Jag som vuxit upp i en ridskolemiljö i första hand men också tillbringat några år i ett galoppstall kände att det här var något helt annat. Här var en kvinna som arbetat professionellt med hästar i hela sitt vuxna liv och varit framgångsrik i de fler discipliner än vad man som vanligt hästproffs ens kan tänka sig. Och som sedan valt att sluta med hästar för att de i hennes ögon i alldeles för stor utsträckning missbrukades för att ge sina ryttare framgång och medaljer.

Tröttnade på missbruket av hästar

Trött på den världen bestämde hon sig för att lägga ner och sålde allt och började en feldenkraisutbildning hos Moshe i egen hög person i USA. Redan efter några dagars övande på golvet i en stor sal med andra kursister så insåg hon att om det här fungerar på människor, icke-verbal kommunikation så måste det ju fungera på hästar. Så hon beslutade sig för att prova och hittade ett ovanligt tjurigt arabsto som fick agera försökskanin. Resten är historia som ni kan läsa er till om ni googlar på TTEAM och TTOUCH eller Linda Tellington-Jones.

Skakig resa till första kursen 

Till min första kurs med Linda i Tyskland lastade jag mitt energiska holsteinersto Cantare som kommit via omvägar till mig från familjen en tysk bekant hoppryttare. Hon var då sex år och hade sålts för astronomiska summor på auktionen och nu brakade hon bara rakt igenom hindren om man red henne på en hoppbana. Resan ner till familjen Petra Leckebusch utanför (Köln) var skakig. Det visade sig senare att transporten var felkonstruerad. Därför gungade det ovanligt mycket bakom min lilla svenskregistrerade Saab 99. Cantare gungade fram och tillbaka hela vägen. Det som skulle ta sex timmar tog nog närmare tio och jag vet inte om jag någonsin innan det varit så rädd som jag var då. Ensam i bilen med denna gungande hästtransport bakom mig. Något år senare kraschade jag med den på autobahn med två hästar på. Men det är också en annan historia. På den här tiden fanns inte mobiltelefonerna. Vilket ju i sig är lite svårt att föreställa sig. Detta faktum gjorde att jag inte bara kunde ringa efter hjälp. Gråtandes och svärandes fortsatte jag min färd med denna gungande historia bakom mig. Och till slut kom jag fram till Leckebuschs.

 

Mäktiga tio dagar

Det var fantastiska tio dagar med Linda Tellington-Jones. Med på kursen var också Gunnar Högberg från Stockholm. Vi hade väldigt roligt under kursen. Men det var också utmanande. Mitt fina holsteinersto skulle agera demohäst när Linda hade en presentation för en större grupp av åskådare som kom utifrån en av dagarna.  Tilläggas ska att jag inte hade haft henne särskilt länge. Så när Linda stod där med henne i grimma och kedja och skulle förklara hur man använder desamma så urplötsligt så tog hon hela huvudet och halsen åt ena sidan och sedan tillbaka med full fart åt andra sidan. Det var en tackling som hade gjort Börje Salming grön av avund. Linda flög bokstavligen minst tre meter och landade på marken något förvånad. Cantare stod konstigt nog alldeles stilla med grimskaftet hängandes framför sig. Som jag skämdes för min fina häst! Och så som jag var uppfostrad så skulle man nu bestraffa hästen. Slå till den! Så får den ju inte göra! Respektlöst! Icke så tyckte Linda.

Interesting!

Hon reste på sig och borstade av sig sågspånet och tog sedan grimskaftet och rättade till mikrofonen och konstaterade att det var ”interesting” att det här stoet var så stressad och att det inte var helt lätt att se det bara genom att titta på henne. Själv var jag uppfostrad i tit-for-tat. Dvs om hästen bet eller högg efter mig så slog lappade jag till den tillbaka. Så gjorde inte Linda. Hon såg det som ett uttryck för något och istället för att hantera symptomet så ville hon gå till botten och neutralisera spänningar eller obehag som låg bakom och utlöste symptomet.

Fast efter dag ett

Efter dessa första tio dagar var jag fast. Jag förstod att det inte fanns någon återvändo.Det som Linda integrerade i hästhanteringen var det faktum som idag är bevisat men då bara byggde på empiriska studier; nämligen att hästen också har en självbild, precis som vi människor. Och att det är den här självbilden som i stor utsträckning bestämmer vad vi kan utföra med kroppen. Enkelt uttryckt så är det så att om hästen inte har en erfarenhet av att kunna ta ut och fram ena frambenet utan upplever att den måste hålla det tätt intill kroppen så spelar det ingen roll hur mycket vi driver och ställer och böjer. Den kommer ändå inte ”kunna” ta sitt framben utåt-framåt.

Förmedla ny information

Det fantastiska är att vi kan kommunicera in ”ny” insikt i hästens kropp genom olika ledövningar över bommar  och genom olika manipuloner med hästens extremiteter och huvud och hals och svans t ex. Det är så häftigt och detta är man helt ensam om i TTEAMarbetet. Ingen annanstans gör man det här så medvetet och genomtänkt i hästvärlden. Jag kände mig i sanning rik som ett troll och gör det än idag när jag tänker på vad jag har tillgång till för verktyg. Inte bara som rehabilitering utan också för att utveckla hästens förmåga till fullo. Moshe Feldenkrais menade att vi bara använder 5 % av vår förmåga. Tänk vad som händer om man dubblar det till 10%!

Många olika situationer

Som jag sa tidigare i texten så träffade jag Linda i många sammanhang. Jag bodde en period i New York där jag jobbade och då åkte jag varje ledig helg till den plats där Linda just då höll kurs och deltog som assistent. När jag var tillbaka i Tyskland igen och Marie-Luise och jag hade startat MTC Trainingcenter tillsammans med min dåvarande sambo fotografen Tom Jacobi så bjöd vi över flera olika amerikanska tränare bl a Linda Tellington-Jones.

 

Färgstark och andlig

Det var lika spännande varje gång som denna färggranna och mycket andligt inspirerade hästmänniska mötte delar av den tyska hoppryttarkadern, ryttare sprungna ur en bondetradition av att föda upp hästar jämte jordbruket och där hoppryttarna ofta var bondpojkar. Vilken kulturkollision! Linda hade ofta sitt karakteristiska pannband med pärlor som gjort för en indianhövding och färggranna kläder i turkost eller chockrosa. Härligt! All den enerig och entustiasm hon delade med sig av.

Ännu en gång interesting!

Minns när hon skulle visa hur TTEAM fungerade med en inånad hopphäst. Där satt alla dessa hästmänniskor från norra Tyskland och tittade på och hon skulle visa..och innan hon knappt börjat så gör hästen en sån mantelrörelse och sedan biter den henne i magen med en smäll som ekade i det lilla ridhuset. Alla blev knäpptysta och Linda gned sig mot magen med ena handen medan hon, som vanligt konstaterade; interesting! Den här hästen känner sig så hotad i den här situationen att den finner det bäst att attackera mig. Attacken besvarades inte på något annat sätt än att vi placerade hästen i den hemvändande duvan. Två personer leder hästen, en från var sida och sedan använde vi labyrinten och stjärnan för att få hästen fokuserad på var i rummet den har sin kropp och mellan varven gjorde vi ttouch på den. Så lugn och bekväm den blev på så kort tid!

Närmare källan ändå

Jag insåg snabbt att jag också behövde gå ännu närmare källan och påbörjade min utbildning till feldenkraislärare hos Mia Segal i Holland. Däremllean tog jag regelbudnet individuella lektioner av olika lokala feldenkraispedagoger bla Uta Heinrich . Men Linda fortsatte att komma till oss och jag reste också till olika platser där Linda befann sig för att assistera henne. Ofta på den tiden så var det verkligt svåra hästar som vi fick hantera. Hästar som attackerat siina ägare och vid ett tilläflle en häst som t om dödat sin ägare. Det var inget snack om att handgreppen var tvungna att sitta när man skulle samarbeta kring en sådan häst och pulsen var stundtals ganska hög.

Flera kända ryttare

Fler och fler erkänt duktiga ryttare var med och ville prova fördelarna med TTEAM och TTOUCH bla fälttävlansryttaren Claus Erhorn, hoppryttaren Otto Becker, Nicole Uphoff och Klaus Balkenhol. En annan som fått hjälp av Linda är Kyra Kyrklund när hon var hos Jûrgen Koschel i Hamburg. Det är emellertid inte alla som vill skylta med var de har hämtat sina kunskaper utan agerar som om de kommit på det själva. Linda är faktiskt en av de få som alltid anger källa men också är väldigt kreativ, liksom många TTEAMpractitioners som är väldigt påhittiga. Tillsammans med Robyn Hood, Lindas betydligt yngre syster så skulle vi så erövra Sverige i slutet av 80.talet och början av 90talet. Det var väldigt roligt och Robyn med sitt nedtonade och jordnära sätt var alldeles lagom för svenskarna.

Robyn perfekt för våra breddgrader

Jag tror att vi svenskar hade nästan ”dött” om Linda hade kommit hit med sin färggranna och andliga stil. Men, Robyn var perfekt. En arbetsmyra av sällan skådat slag och väldigt skicklig men hästarna. Robyn själv är en islandhästmänniska vilket kanske är anldeningen att det inte riktigt slog igenom i Sverige. Sen har vi inte riktigt så tokiga hästar pga felhantering som man kan hitta i både USA och på kontinenten. Trots att jag som TTEAM-practitioner har fått sällskap av flera kollegor som utbildat sig hos framförallt Robyn så har TTEAM inte riktigt slagit igenom.

Rida i första hand

Kanske beror det på att de flesta vill rida i första hand. Vi har liksom inte varit så bra på att få folk att förstå att de ska rida och att det här bara förbättrar hästens förmåga att vara ridhäst. Och jag vet hur otroligt provocerande det är för en del människor när det ser en grupp människor leda runt hästar i skritt över olika bommar och stå och ”peta” på dem. Vad ska det tjäna till? Herregud, att bara stå så där och peta kan väl inte ge något? Det är verkligen en process att lära sig se, känna och iaktta små förändringar. Men samtidigt är det ju det förändring består i små skiftningar mot ett bättre förhållningssätt i kroppen och knoppen. Mönstren som styr oss är så starka så att tro att det ska ske förändringar över natt som mirakel är att inte kunna sin neuro-fysio-psykologi.

Integrerar kunskapen, såklart

Själv håller jag sällan eller aldrig kurser med bara TTEAM och TTOUCH. Det är mycket lättare att få mina elever att förstå storheten med det här verktyget när jag blandar den med ridning och longering och långtygling under en kursdag. Men det allra viktigaste ändå som jag har lärt mig av Linda och Robyn och som jag är oändligt tacksam för det är ”tänket”. Att förstå att de bakomliggande orsakerna och hantera dem. Och att kunna bryta ner problem i mindre delar som man kan öva på var för sig och att kombinera avsuttet arbete med olika typer av beröring och manipuloner och sedan integera dem i ridningen. Att assistera hästen och ryttaren också för den delen till att bli mer medveten om vad den gör för att den på så sätt ska kunna välja beteende även kroppsligt sett.

Tack Linda och Robyn för er gärning för hästar och människors ökade välbefinnande och minskade frustration!