Drangelska unplugged

2014-06-28
17:40:00

Harmonihungrande kontrollknarkare eller de kallar oss dressyrryttare

 

 

Tänker att det faktum att man i litteraturen om ridning, så mycket och ofta talar om eftergiftens betydelse är för att det är så ohyggligt svårt att ge den.  De ryttare som inte bekänner sig till hoppning över 120 centimeter, fälttävlan eller dylikt som innebär att man bejakar språnget och den totala hängivelsen till skeendet, i det ögonblicket som där och då inte går att kontrollera hamnar i ovanstående kategori per definition. Vi kallar oss dressyrryttare.

Då är det kört

Och då är det kört. Eller början på slutet. Vill inte kalla mig dressyrryttare för jag vill inte bekänna mig till kategorin harmonihungrande kontrollknarkare eller HHKK. Motsatsen är ryttaren som absolut inte vill bli en HHKK och tänker att det går att försäkra sig mot det genom att inte ha någon tygelkontakt alls utan hästen får knata runt bäst den kan och gissa sig till det mesta. Vill inte vara en sån heller.

Antingen det ena eller andra

Inser att det är lättare att antingen vara det ena och hålla i och bestämma och inte ge efter i brådrasket för då kan den ju tappa takten eller öka farten. Eller släppa tygeln och bara låta hästen fara runt lite slumpmässigt hit och dit och vara harmonisk utan begränsningar.

Ta ansvar

För mig är sanningen att ta ansvar för delar av skeendet; inverka för att få kontroll men utan att begränsa hästen så mycket att den inte kan komma till att svinga i ryggen. Istället vill jag med tygelns och sitsens och skänklarnas inverkan hjälpa hästen att komma till sin kraft i sin dynamiska balanspunkt, (som ständigt ändras) och bli stark och rörlig och svingande. Helene (Helene Stridbeck, hästfysiotherapeut) säger att redan i det ögonblicket som ryttaren tar upp tygeln så börjar hästen låsa sin bröstrygg. Von Ziegner ägnade veckor åt att lära mig detsamma; att ta upp tygeln utan att störa hästens rytm och balans dvs utan att den skulle låsa sin bröstrygg.

Hängivelse och kontroll

Jag söker en balans mellan hängivelse och kontroll. Utan en viss känsla av kontroll kan jag inte ge mig hän och utan viljan att ge mig hän kan jag inte få kontroll över ett språng utan att samtidigt förgöra det. Ridning är rörelse och galoppen är ett språng och där handlar det om att våga följa med. Eller för att citera min gode vän von Ziegner: dressyrryttare försöker lösa problemen genom att bromsa och rider alltid, alltid för långsamt och håller i för mycket. Själv tycker jag att han har mer än en poäng i det men skulle inte säga alltid och alla.  Rid väl! 

2014-06-01
21:21:44

Att kontrollera mig själv eller min omgivning-det är frågan:

Hur jobbigt är det inte när man är i en situation att man rider eller hanterar en häst som är så novis och oerfaren eller otam att man måste ge sig i kast med att försöka kontrollera sin omgivning? Och hur motspänstig kan inte en omgivning te sig då. När man bäst behöver att alla omkring en bara lyder.

Gör vad ni vill!

Därför bestämde jag mig tidigt i mitt hästliv för att satsa på att kontrollera mig själv. Det går ibland. Och i möjligaste mån min häst. Eller iallafall ha det som utbildningsmål; att inte behöva kontrollera min omgivning utan lugnt kunna säga: Gör vad ni vill!

Jag har koll på min häst. Så är det idag med våra två hästar, nästan jämt. Nu är de 11 och 14 år gamla och det har faktiskt varit så ett tag. En längre tid. Och det finns undantag. Såå, värdefullt har det varit för mig som ryttare och hästägare att satsa på att slippa försöka kontrollera min omgivning.

 

 

Tack Patrik & Co

En tacksamhetens tanke går förstås till Patrik Österman på Broknäs Gård och mina egna barn samt alla ostyriga hundar i världen. De är världens bästa hästtränare! Under åren på Broknäs tränade vi unghästar i alla olika stadier från uppsittning till inlongering till sadling och arbete vid handen över bommar, samt vanlig gymnastiserande ridning allt medan mina båda barn hoppade ner på hästgungbrädan från en stol för att på så vis katapultera sina kamrater upp i luften. Detta under höga skratt och rop. Patrik cyklade in och ut ur den halvöppna ridhusporten på sin trehjuling och hunden travade än hit, än dit för att ”skaffa sig egna kompisar”. Vår egen uppfödning Indigo är uppväxt med att det händer saker och det är intressant!

Vissa faser jobbigare

Och jag medger att i vissa faser är det bra att inte ha för många konkurrerande stimuli som Andrew Mc Lean skulle kalla det. Men det gäller de hästar som inte är vana vid detta. Som vår Taboo. När han kom till oss för tre år sedan blev han rädd för saker som är vardagsmat för Indigo. Och ändå är Taboo mycket, mycket coolare i typen än Indigo.

Medberoende

När man upptäcker att hästen är rädd för något så blir man förvånande snabbt medberoende dvs man är med och hjälper hästen att upptäcka saker som den är rädd för. Man är beredd och kan t om börja agera så att man förvarnar hästen  i stil med nu händer något läskigt. Nu håller jag i dig allt vad du kan så att du inte kan springa iväg. Som det flyktdjur hästen är så tar den snabbt till sina egna apostlahästar och vill dra iväg. Mer för att du försöker hålla fast den faktiskt, än kanske för att den är rädd för något. Det är liksom etter värre att bli rädd för något som närmar sig OCH bli fasthållen på kuppen.

Hunden hästränarens bästa vän

Bästa tränaren för en häst som är rädd och hoppar till för saker som dyker upp plötsligt är faktiskt den lösspringande hunden. Helst ska den vara väldigt hästvan och hålla sig undan på egen tumme och veta när det är bäst att vara lite längre bort och när det är ok att vara lite närmare. Bra är om den försvinner och nosar runt i diken och runt ridbanan för att sedan plötsligt dyka upp igen. Några arbetspass vid handen med detta och hästen blir väldigt miljötam vilket sänker behovet för ryttaren att kontrollera sin omgivning.

Barn näst bäst

Barn har ungefär samma inverkan särskilt om de tillåts att springa runt och stoja. Man blir liksom bra på det man övar på. Om man nu har en Taboo som inte är van vid detta i sin närmiljö så får man börja med att vara på marken när man utsätter den för barn, buller och hundar. Och det vill till att man doserar rätt. Dvs att man går så nära gränsen för vad den klarar av som möjligt och sedan väntar man tills hästen är så bekväm som möjligt med det innan man stegrar svårighetsgraden.

Ge det läskiga mervärde

Sen gäller det att ge hela situationen ett mervärde, klia, klappa och muta med havre eller morot el dyl . Det gör att hästen måste tugga och då andas den och då är det lättare för den att tänka. Öva i korta doser och ofta. Kom ihåg att inte försöka hålla fast hästen. Hindra den från att bara dra iväg men inte hålla fast. Sen kan man ju alltid ha med en äldre mer erfaren häst som inte är rädd. Om man har någon sådan.

Sådan lättnad

Bara att inte behöva sitta och vara rädd att omgivningen inte ska sköta sig är en sådan lättnad. Att veta att vi grejar det här. Inte för att jag håller i allt jag kan och skriker åt min häst utan för att min häst och jag är bekväma med att det pågår liv utanför vår bubbla.

Några praktiska tips:

Om man rider ut och det står någon människa, ofta orörlig vid vägkanten eller i en trädgård; ropa HEJ högt och tydligt. Hästar har svårt att identifiera ett stillastående föremål som en människa och blir kanske jätterädd när den rör sig. Om människan inte svarar så kan man be den säja hej.

Om situationen blir knepig och man känner att det kan gå överstyr så sitt av; innan det går överstyr. Hästar kan hoppa till när de blir rädda men sen stannar de oftast till och blir stående blickstilla ett ögonblick. Det är ditt ögonblick att sitta av.

Muta hästen. Ta för vana att ha ett ljud eller ett kommando där du ber hästen göra något slicka på din knutna näve eller flema eller något som du kan ge den en godis för. När den blir rädd för något har du då möljighet att avbryta ”jag är livrädd och ska flippa urskivan” och köra ” jag kan en cirkuskonst och ska få en godisskivan istället. Det är en form av inlärt överslagsbeteende.

Träna

Träna på oväntade och överraskande saker. Inte så länge åt gången för då är det inte längre överraskande.

Byt attityd!

Välkomna störningar och se det som en möjlighet för dig att öva. Det är givetvis inte alltid läge att öva på det och ibland kan det vara viktigare att fokusera på sin ridlektion som du betalar din ridlärare för, men går det inte så går det inte. Då får man byta fokus. Det kan hjälpa om man ser det som en del av en ridhästs utbildning att klara av den miljö den rör sig i.

Med detta sagt ska jag också peka på en situation där man kan behöva kontrollera sin omgivning. Vid lastningsträning är det en klar fördel att vara i en så störningsfri miljö som möljigt. Kanske du bör ställa upp koner en bit därifrån med skylten stör ej vi övar. Tystnad-tagning eller nåt. Bäst är ju då om man kan vara i stallet när ingen annan är där. Mindre att kontrollera.

Horrido!