Drangelska unplugged

2015-11-15
18:30:00

Tankar kring ideal och strävan

 

perfektionism

Viljan att göra så gott man kan tar en långt. Att ha ideal att sträva mot ger kraft att röra sig framåt. Och det är bra att samtidigt vara medveten om att man kanske inte kommer att uppnå dem. Det är inte det som är det viktiga.

Stamina-uthållighet

Idealens roll är att få mig att röra mig framåt, att anstränga mig, att önska och försöka och hålla ut. Om man vill utvecklas med sin häst så handlar det mycket om förmågan att bli vid sin läst och härda ut. Att finna nöje i var dags ridning och hästhantering.

På kanten till helvetesgapet

Att kunna, i ett ridpass med en önskan om att utvecklas, balansera på kanten till helvetesgapet, dvs på randen till svårigheterna och inte bara söka en skön känsla eller en känsla av att ha lyckats. Att kunna vara där i det knepiga och puffa det svåra framför sig istället för att bara söka en känsla av tillfredställelse.

Eller så får man helt enkelt lära sig att vara tillfredställd med att man gnetar på. 

2015-05-27
22:18:00

För vems skull? Egentligen.

För vems skull ska hästen gå med nacken som högsta punkt?

Näe nu tänker jag ta bladet från munnen.

 

 

Jag kommer inte att bli halshuggen offentligt.. Det är inte ens säkert att någon alls höjer ögonbrynet. Och kanske är det lika bra. För mig. Men inte för hästarna. Sedan några år tillbaka så beblandar vi oss med andra vanliga ryttare. Såna som har tävlingsambitioner och också förverkligar dessa. De deltar i tävlingar. Så gjorde vi likalunda. Det var väldigt roligt, först. Sen var det liksom inte riktigt lika roligt längre.
Siluetten
För det som premierades inne på tävlingsbanan var inte det som gynnade hästarna. Den häst som utförde övningarna på rätt plats och med bogvisiret stadigt infällt mot bröstet utan att protestera fick mest gillande av domarna. Siluetten bedömdes i första hand. Siluetten är ju också enklast att jämföra och om man bara ska titta på den så är det lite enklare att vara domare. Om man däremot skulle i en fantasivärld tänka sig att domarna dömde utifrån det som skulle gagna just den hästen mest… crazy inte sant!
Bär den sig?
Tänk att domaren skulle behöva sitta och fundera och känna in i sig själv; är det här verkligen det bästa den här hästen kan göra just nu. Bär den sig? I vilken utsträckning bär den sig? Själv? Inte var har den nosen som fristående företeelse? Inte hur ser siluetten ut sett till huvud och hals, utan gagnar den här ridningen hästen?
Kräva ohyggligt mycket kunskap
Jo, jag vet.. jag förstår vad du tänker .. Det skulle ju kräva ohyggligt mycket kunskap av domaren. Det är utopiskt. Den skulle ju behöva kunna rida.. inte på hög nivå för efter att ha sett ”Ryttareliten ”så vet vi allihop att det kan nästan vem som helst som har den ekonomiska uppbackningen. Inget ont om någon person bara om faktum att man måste verkligen inte vara någon särskilt god ryttare till fysik , balans, koordination och mod för att rida på landslagsnivå. Tyvärr!
Rakriktad eller rakt hållen
Men om nu dressyren vore till för hästen… jag vet helt galen tanke. Om den vore till för att göra det så lätt för hästen som möjligt att röra sig med ryttare på ryggen. Om den vore till för att utveckla hästens gångarter och rörelser så att de faktiskt liksom hos en atlet eller dansare blir bättre än de var innan man började med dressyren. Då skulle vi inte kunna ha sådana kriterier som vi har idag för att döma dressyr. Näe för de hästar som rids i programmen och får höga poäng är oftast inte rakriktade utan rakt hållna. Det är ljusår mellan dessa två begrepp. En rakt hållen häst faller åt ena eller andra hållet så fort man inte längre håller den mellan de strama tyglarna. Att vara rakt hållen gagnar inte hästen. Inte fysiskt och inte psykiskt. Jo för en rakriktad häst blir stabliare psykiskt för den är mer i balans än den häst som är rakt hållen. Samma gäller för självbärighet. Är hästen självbärig eller är den bara buren? Om ett taktfel vilket lätt uppstår om jag ger hästen möjlighet att vara självbärig bestraffas hårt. Då lönar det sig för dressyrryttaren inte att satsa på denna självbärighet. Då är det säkrare att bära hästen i handen.

Se skillnaden
Vad jag menar är att om vi använder några enkla test för att kolla hur rakt riktad hästen är och sedan utbildar hästen och gör dessa test igen lite senare då skulle vi få kvitto på hur bra utbildningen är…för hästen. Men som det är idag så de visar de test som görs..dvs dressyrtest, dressyrprogram inte hur bra hästen är rakriktad. Den kan precis lika bra vara rakt hållen. De flesta domare jag känner kan inte se skillnaden med ögat. Men det finns tecken. Hästens lansmärke ska under utbildningens gång försvinna. Ett tecken på att den inte längre uteslutande använder sitt extensormönster utan snarare huvudsakligen sitt flexormönster. Nej, jag vet. De flesta ryttare, veterinärer, tränare mm vet inte vad det är. Om hästen är bukig i sin look och snarare är sänkt bakom sadeln då vet vi också att den mest använder sina extensormönster-muskler. Likaså om den blir till att gå med svansen högt. Nej, de är inte skapta så. De kan ha såna tendenser. Men dessa ska försvinna av ridningen. Nästan helt. OM ridningen gör det den ska vill säga. Gynnar hästens flexormönster och därmed förenklar för hästen att röra sig under ryttare.
Alla i en mall
Så hur blev det så här? Kanske för att alla skulle in i en mall. Kanske för att ridning faktiskt är komplext men när det skulle bli till för alla så måste man göra det enkelt att bedöma. Så man gör en pepparkaksform , en visuell. Den häst som passar bäst in i den, lite som askungen vinner tävlingen. Och ändå vet vi rent biomekaniskt ( jag visste inte heller det förut) att om vi t ex applicerar missuppfattningen att ha hästen med stöd till båda tyglarna så börjar bakbenen att släpa. Det är en biomekanisk lag. Så då måste vi avla hästar med mer elektricitet som trots att vi håller fast dem med stadig kontakt till båda tyglarna, vilket är ur ett biomekaniskt perspektiv nonsen, sprattlar med benen så att de kommer upp från marken likafullt. De måste bli så prilliga att de trots att de är fasthållna som i ett skruvstäd fortsätter att sprattla., med näsan in mot bröstet och sänkt bröstrygg och spänd rygg och aktiverade extensormuskler på ovansidan av halsen och släppt mage och bakbenen liksom hela tiden efter. På gamla tiders halvblod hade bakbenen stannat eller bara släpat.
Ingen pepparkaksform i drömlandet
Nej, du har rätt det är kanske för svårt att bedöma ett ekipage utifrån var den hästen ska vara i formen för att komma bäst till sin rätt. Röra sig bäst och komma mest upp i bröstryggen och under sig med bakbenen. Tänk hur mycket en domare då måste veta om olika hästars egenheter och rasspecifika skillnader. Och hur mycket en domare skulle behöva kunna om exteriör och biomekanik. Tänk hur bra dressyrhästarna skulle må. Hur friska de skulle vara om de fick delta och röra sig i den förm som gynnar dem mest. Även om de inte skulle passa in i pepparkaksformen. Som det är nu så tränar vi i en form och i en takt och ett tempo som gynnar vår häst mest. Där han är rakriktad, smidig och rörlig och uppmärksam och lydig. Men när vi ska tävla så måste vi hålla upp hans huvud och pumpa upp honom i en form som inte gynnar honom där han börjar falla isär och inte längre rör sig optimalt. Varför? För att ge sken av att han passar in i en förutbestämd och korrekt form, en Askungeform. Den som bluffar bäst vinner.

 

 

Lagen om att ”form follows function”
Inom konsten pratar man om lagen om att ”form follows function”. I ridningen har man ändrat på detta och tror att det går att få ”function to follow form”. Bara vi håller hästen i en viss form så kommer den komma till att fungera på ett för den gynnsamt sätt. Skitsnack! Det fungerar ju inte så. Lika lite som att om du bara sitter rätt och mitt över hästen och stilla så kommer den att gå fint. Med de sneda hästar jag möter i mitt liv funkar inte det. Ingalunda. Tänk om jag hade vetat det här tidigare i mitt liv. Så många ridlärare jag har haft, så många vägvisare som inte har vetat utan bara gissat och fortsatt att hävda att” function follows form”
Jag tror på Newton och gravitationen
Idag bekänner jag mig till en lag. Newtons. Gravitationen bestämmer. Och sen läser jag min applicerade biomekanik om och om igen. Den är min manual. Och citerar Anja Beran. Because it works..because it is the only thing that works. Jag vill inte vara den som är bäst på att hålla min hästs huvud och hals i en viss position så att det ser rätt ut. . Jag ryser varje gång jag hör i ridhuset: håll i honom, håll upp honom, håll kvar honom.. och ser spåren i sanden av släpande bakhovar. Jag vill vara den som med handen på hjärtat kan säga att jag gör allt jag kan och vet och som står i min makt för att rida min häst i den form som gynnar den mest. Den som gör den stark och rakriktad och lösgjord och tillfreds, fysiskt likväl som psykiskt. Och det konstigaste av allt är att bland alla dessa kloka, sympatiska, vänliga och intelligenta ryttare är det inte många som säger. But why? För vems skull? Till vilken nytta? På vems bekostnad?

Ps Ett särskilt tack vill jag rikta till Bastos, Blignault och Stridbeck. Men det var Beran som satte mig på spåret. 

2015-05-07
23:12:00

Sitta till utsidan

Till Charlotta, och Markus och säkert några andra också!

 

 

 

Först och främst har vi rakriktningen för att hästen ska kunna hålla balansen.  

Jag sitter till utsidan igenom hästens grundutbildning dvs då den lär sig att bära sig i ett flexormönster, dvs med sökning framåt-neråt och med engagerande av magmusklerna och musklerna på halsens undersida vilka  är ansvariga för att flexa hästens kropp så att bröstryggen kommer upp. Därvid sträcks kotpelaren också framåt-neråt och manken liksom dras isär. För att kunna göra detta på böjt spår i ställning, vilket är onaturligt för hästen; den vill på böjt spår gå med halsen ställd utåt och höjd i ett extensormönster. så måste ryttaren sitta till utsidan.

 

 

Hästen bär sig i naturen och i sitt outbildade tillstånd ( många hästar har burit ryttare i många år men är inte utbildade för sin uppgift för det…) i extensormönster dvs med sänkt bröstrygg, svank och höjt huvud-hals. När den går på en volt så lägger den all sin vikt på inner framben och kompenserar för det genom att ta halsen utåt. Nu vill ryttaren ta halsen inåt för att få halsen på voltspåret och tar då ett ställande, eller ledande tygeltag. Men om ryttaren gör det utan att kompensera för detta åt hästen genom att sätta sig tydligt till utsidan och ibland t om övertydligt dvs jättesnett på den väldigt sneda hästen, så kommer hästen att falla inåt. De flesta hästars reaktion på detta är att de efter att ha försökt ta halsen inåt, slå upp huvudet och öka farten. Några få tvärbromsar (det kallas på ryttarspråk istadighet, när det i själva verket bara är ett försök att hålla balansen) och en del blir bara långsamma. Ju rakare hästen är eller ju mer du har rakriktat den desto mer kan du sitta mitt över hästen eller bara ett uns ut till utsidan.

 

Du sitter i princip till utsidan till dess att hästen kan tricket att flytta bröstkorgen ut när den ska böja inåt. Det innebär att du givetvis utbildar öppna och sidförande skänkel och skänkelvikning först och så länge det behövs till dess att hästen litar på sin ryttare och på sin förmåga att kompensera för att ta halsen in genom att lägga vikten ut och också sänka sin utsida. När hästen behärskar det hyfsat kan man börja introducera slutan vilket är mycket svårare för hästen att utföra utan att återigen tappa balansen och köra upp huvudet. Stången är ett effektivt sätt att mörka den här reaktionen hos hästen och kan givetvis rätt använd också vara en hjälp men med mycket obs på hur den används.

 

 
Allt detta kan du själv läsa dig till i Karin Blignaults bok ” Equine Biomechanics for Riders”. Jag anser att den borde vara obligatorisk för hästägare som  vill rida. Det som är skönt med att ha läst den är att man inte behöver diskutera Newtons äpple längre. Det är gravitationen som har makten. Hästen föds. Den äter inte först. Den reser sig och lär sig hantera gravitationen. Som ryttare är det vår skyldighet att inte göra det omöjligt för hästen att hålla balansen med oss på. Utan istället hjälpa den att bära upp oss över en höjd bröstrygg och med svingande bakben till en utsida som kan reglera takt och tempo. Och med ryttaren sittandes till utsidan för att hjälpa hästen att förstå hur det här ska gå till.
 
Det tar ett tag. Det svåraste är som vanligt att omedelbart ta kontroll över sin kropp.
 
Ps Ber om ursäkt för att min dator har vänt alla mina bilder. De såg inte ut så på skrivbordet och timmen är för sen för att ta strid med en Mac Book Air :-)