Drangelska unplugged

2015-11-15
18:30:00

Tankar kring ideal och strävan

 

perfektionism

Viljan att göra så gott man kan tar en långt. Att ha ideal att sträva mot ger kraft att röra sig framåt. Och det är bra att samtidigt vara medveten om att man kanske inte kommer att uppnå dem. Det är inte det som är det viktiga.

Stamina-uthållighet

Idealens roll är att få mig att röra mig framåt, att anstränga mig, att önska och försöka och hålla ut. Om man vill utvecklas med sin häst så handlar det mycket om förmågan att bli vid sin läst och härda ut. Att finna nöje i var dags ridning och hästhantering.

På kanten till helvetesgapet

Att kunna, i ett ridpass med en önskan om att utvecklas, balansera på kanten till helvetesgapet, dvs på randen till svårigheterna och inte bara söka en skön känsla eller en känsla av att ha lyckats. Att kunna vara där i det knepiga och puffa det svåra framför sig istället för att bara söka en känsla av tillfredställelse.

Eller så får man helt enkelt lära sig att vara tillfredställd med att man gnetar på. 

2015-05-07
23:12:00

Sitta till utsidan

Till Charlotta, och Markus och säkert några andra också!

 

 

 

Först och främst har vi rakriktningen för att hästen ska kunna hålla balansen.  

Jag sitter till utsidan igenom hästens grundutbildning dvs då den lär sig att bära sig i ett flexormönster, dvs med sökning framåt-neråt och med engagerande av magmusklerna och musklerna på halsens undersida vilka  är ansvariga för att flexa hästens kropp så att bröstryggen kommer upp. Därvid sträcks kotpelaren också framåt-neråt och manken liksom dras isär. För att kunna göra detta på böjt spår i ställning, vilket är onaturligt för hästen; den vill på böjt spår gå med halsen ställd utåt och höjd i ett extensormönster. så måste ryttaren sitta till utsidan.

 

 

Hästen bär sig i naturen och i sitt outbildade tillstånd ( många hästar har burit ryttare i många år men är inte utbildade för sin uppgift för det…) i extensormönster dvs med sänkt bröstrygg, svank och höjt huvud-hals. När den går på en volt så lägger den all sin vikt på inner framben och kompenserar för det genom att ta halsen utåt. Nu vill ryttaren ta halsen inåt för att få halsen på voltspåret och tar då ett ställande, eller ledande tygeltag. Men om ryttaren gör det utan att kompensera för detta åt hästen genom att sätta sig tydligt till utsidan och ibland t om övertydligt dvs jättesnett på den väldigt sneda hästen, så kommer hästen att falla inåt. De flesta hästars reaktion på detta är att de efter att ha försökt ta halsen inåt, slå upp huvudet och öka farten. Några få tvärbromsar (det kallas på ryttarspråk istadighet, när det i själva verket bara är ett försök att hålla balansen) och en del blir bara långsamma. Ju rakare hästen är eller ju mer du har rakriktat den desto mer kan du sitta mitt över hästen eller bara ett uns ut till utsidan.

 

Du sitter i princip till utsidan till dess att hästen kan tricket att flytta bröstkorgen ut när den ska böja inåt. Det innebär att du givetvis utbildar öppna och sidförande skänkel och skänkelvikning först och så länge det behövs till dess att hästen litar på sin ryttare och på sin förmåga att kompensera för att ta halsen in genom att lägga vikten ut och också sänka sin utsida. När hästen behärskar det hyfsat kan man börja introducera slutan vilket är mycket svårare för hästen att utföra utan att återigen tappa balansen och köra upp huvudet. Stången är ett effektivt sätt att mörka den här reaktionen hos hästen och kan givetvis rätt använd också vara en hjälp men med mycket obs på hur den används.

 

 
Allt detta kan du själv läsa dig till i Karin Blignaults bok ” Equine Biomechanics for Riders”. Jag anser att den borde vara obligatorisk för hästägare som  vill rida. Det som är skönt med att ha läst den är att man inte behöver diskutera Newtons äpple längre. Det är gravitationen som har makten. Hästen föds. Den äter inte först. Den reser sig och lär sig hantera gravitationen. Som ryttare är det vår skyldighet att inte göra det omöjligt för hästen att hålla balansen med oss på. Utan istället hjälpa den att bära upp oss över en höjd bröstrygg och med svingande bakben till en utsida som kan reglera takt och tempo. Och med ryttaren sittandes till utsidan för att hjälpa hästen att förstå hur det här ska gå till.
 
Det tar ett tag. Det svåraste är som vanligt att omedelbart ta kontroll över sin kropp.
 
Ps Ber om ursäkt för att min dator har vänt alla mina bilder. De såg inte ut så på skrivbordet och timmen är för sen för att ta strid med en Mac Book Air :-) 
 
2015-04-02
11:45:00

Mitt möte med Marc de Broissia

 

 

Eftersom det var svårt att boka in Anja Beran och jag visste att hon under många år varit sambo med den betydligt äldre franskfödde Marc de Broissia så kontaktade jag honom. I mer än 14 år red Anja för Marc de Broissia och många år levde de också tillsammans. När jag kontaktade de Broissia hade de emellertid gått skilda vägar.

Raka puckar

Det kändes så skönt när de Broissia kom till oss att direkt kunna deklarera att det är det här du har att arbeta med (mig). Var skoningslös men inte otrevlig! Oavsett om du anser mig begåvad eller ej så kommer jag att fortsätta rida efter att du har satt dig på planet tillbaka till Tyskland. Så gör dig själv rättvisa och var så sann och engagerad som det anstår en bra ridlärare! Det var ord och inga visor och han såg faktiskt lite förvånad ut! 

 

Hört om honom tidigare

Jag hade hört talas om Marc långt tidgare, kanske 20 år tidigare när jag bodde i Tyskland. Vid något tillfälle hade min nära väninna också varit till fots på en kurs med honom. Hon menade att han var lite lätt kolerisk. En ganska vanlig åkomma hos perferktionister enligt min erfarenhet. Det oroade mig mindre för egen del. Jag är luttrad. Mer för att mina två döttrar också skulle få chansen att rida för honom. Kursen arrangerades på Stall Johannesberg men Marc bodde hemma hos mig eftersom han redan i förväg anförtrott mig att han var väldigt ljudkänslig och inte hade så god nattsömn och gärna ville att boendet skulle vara väldigt rent och ordentligt. Jag tog det säkra före det osäkra och skrubbade och städade och förmanade alla grannar och meddelade Maestro Broissia att den enda som jag inte rår på är näktergalen i träsket nedanför.Den sa han sig inte ha så mycket emot. 

 

Häst i het plåtburk

Kurshelgen hade vi så beslutat att det logistiskt var för bökigt att köra tre hästar till Stall Johannesberg, särskilt som jag skulle vara värdinna åt de Broissia också i mitt eget hem. Så de egna hästarna skulle vi rida på gården där vi hade dem uppstallade. Det var i sanning en utmaning, kanske mest för oss och hästarna. Temperaturen i plåtridhuset höll en temperatur som var långt högre än 45 grader varmt i ryttarhöjd. Marc stod passligt i ridhusets dörröppning för det gav mest svalka. Nu tänker jag att det här ändå var en ryttare som tillbringat ganska mycket tid i betydligt varmare klimat i Portugal.

Vad lärde vi oss

Så vad lärde vi oss då av Marc de Broissia. Kanske jag lärde mig mer om honom än av honom. Han var oerhört noggrann med detaljerna. Och det var mest detaljerna han fokuserade på..Vi red ”träda över vid handen” ett oändligt antal gånger med upprepade halter. Han var oerhört noggrann med varenda detalj och det var väldigt effektivt. Jag kände där när jag red att jag förstod vad Anja hade sin noggranna, metodiska målmedvetenhet ifrån. Inget ”känner du” ? Och verkligen inget vad känner du för? Helt ointressant i hans ögon. Vad är det hästen behöver? Hur gör du det på enklaste och mest effektiva sätt så att hästen förstår och får träningen gjord?

Ryttarens infall ointressanta

Vad du som ryttare känner för eller får för infall har liksom med dig att göra och inget alls med vad hästen behöver. Och som en sann ecuyer så är det vad hästen behöver som är det intressanta. Inte vad du behöver. Jag fick så stark känsla av att han är intresserad av hästar i första, andra och tredje hand. Människorna var snarare ett übel som man som ecuyer får ta på köpet. Omsorgen om detaljen tilltalar mig å ena sidan. Och efter att ha hört en elev säga att ”Det är Drangel som har lärt mig att Djävulen bor i detaljerna” så får jag kanske inse att jag är ganska noggrann med detaljerna själv också. Helheten består ju av dessa detaljer som bekant. Hur som helst.

Perfekta volter

Vi red volter och ve den som inte red en volt i hörnet i hörnet och runt. Han malde runt oss där i hettan fullständigt skoningslöst. Det gav effekt. Hästarna blev av denna detaljerade ridning i undertempo väldigt lösgjorda. Sen tillkom väl att hettan gjorde att de inte var så på tårna som de  kanske hade varit om det hade varit minusgrader ute. Men de flesta spralliga hästar lugnar sig faktiskt av att man maler med detaljer och precision.

Nervös för mina elevers skull

Marc var uthållig med oss och hästarna likaså. Sen var det dags för kurs och jag var faktiskt lite nervös. Mest för mina elevers skull. Jag hade tagit dit en erkänt kolerisk, perfektionistisk man och sagt till dem att det skulle gå jättebra att rida för honom. Vet från en kollega i branschen att vid ett kurstillfälle i Tyskland så stod inte hästen still vid uppsittning. Det slutade med att den eleven ägnade hela sitt dyrköpta ridapass till att sitta upp. Någon ridning blev det inte förrän det fungerade meddelade de Broissia.  Som tur var skulle jag simultanöversätta från tyska. På så vis kunde jag vid behov dämpa Herr de Broissia och även få honom att förstå att om en elev inte gjorde som han sa så var det inte av uppstudsighet eller arrogans.

Intressant insikt

Och det var faktiskt ett intressant iakttagande att trots att han undervisat i så många år så trodde han fortfarande på det. Att elever som inte gjorde som han sa gjorde honom emot på ren vilja! Jag fick förklara för denna man som vid det laget var 60 + att om eleven inte gjorde som han sa så var det antingen för att den inte förstod, eller inte hörde eller förstod intellektuellt men inte hade sån kontroll över sin kropp att den kunde utföra det han bad om. Han var uppriktigt förvånad över dessa förklaringsmodeller. Vi ägnade halva måltiden på kvällen till det. När en elev som jag vet brukar vara väldigt nervös och väldigt angelägen om att vara till lags verkade lite ”isär” milt uttryckt. Så sa jag till Marc att hon var väldigt nervös och då kunde det hända att det kommer en tår eller liknande. Han bara vände sig mot mig och utbrast: Varför skulle hon vara så nervös? Jag var nog lika chockad som honom över dessa förvånade uttalanden från hans sida. Men han skötte sig och eleveran var över lag väldigt förtjusta i undervisningen. Och det gick fint för det mesta.

 

 

Hårdhanskar?

Det jag kunde se är också nackdelarna med att vara så perfektionistisk. När det blir in absurdum liksom. Man har hamnat i en återvändsgränd liksom och istället för att försöka hitta en annan lösning så bara maler man på i samma anda. Upplevde att han gjorde det men på ett väldigt subtilt sätt liksom. Helt plötsligt gick en lipizzanerhingst upp på bakbenen och välte rakt bakåt. Som tur var gick det bra. Men den hade aldrig förr och tack och lov inte senare heller gjort något liknande. Vid kursens slut så var han noga med att tala om för den här eleven att den inte skulle rå på den här hingsten på egen hand och att den var ”hård” och måste tas med hårdhandskarna annars skulle det inte fungera. Han skrämde upp både mig och hästens ryttare.

Referenser till hårda hästar

Han berättade bla om två hingstar som han och Anja fått för inridning och de var väldigt unga och den stora tog han och den lilla tog Anja men de fick byta för den lilla var så hård . Han fick verkligen ta i med hårdhandskarna och liksom. Det han sa sipprade in och jag kände ett tag att det fick grepp om mig. Men sen bestämde jag mig för att jag inte skulle lyssna på de tongångarna. Jag tror inte på det helt enkelt. Vi hade sedan långa samtal eleven och jag och kom fram till att hon framgent bara skulle ta det lugnt och gå gradvis fram och vara noga med rakriktande longering eftersom så många hästar får beteendestörningar när de är inte är rakriktade. Och det har gått fintfint för de båda. Hur som helst det var en finfin kurs trots all perfektionism!

Krösa-Maja attityden avskräckte

Men den här tendensen till Krösa-Maja beteende gjorde att jag faktiskt inte ville boka honom något mer. Det innebär inte att jag inte tror att det finns mycket att lära av honom. Det gör det! Men det är nog bra om man inte själv redan är alltför perfektionistisk för då tror jag att det blir pannkaka och alltför livlöst. En annan reflektion som jag gjorde är att de som tyckte mest om honom var personer som verkligen njöt av att lägga allt ansvar i hans händer och bli väldigt lydiga åtföljare av hans anvisningar. Jag lägger ingen värdering i det. Jag bara konstaterar det som ett psykologiskt fenomen. Tänker att man känner sig lite otrygg så får man väldig säkerhet när ramarna är snäva och det är väldigt noga uttalat exakt hur man ska göra. Vi hade väldigt intressanta samtal om ridning i allmänhet och mellanmänskliga relationer i synnerhet. Också väldigt privata sådana om hur det kom sig att de inte längre varken levde ihop eller arbetade ihop han och Anja. Men det är förtroliga samtal och dessa behåller jag med all respekt för mig själv. Även om just sådana samtal är väldigt lärorika. Horrido!