Drangelska unplugged

2014-11-23
21:03:00

För vems skull?

 
Dagens fortbildning om att se hälta och smärbeteende hos häst för B- och C-tränare var oerhört intressant och gav upphov till så många funderingar. Ska tanka ur dem också vid tillfälle. Men jag börjar med en av de saker som en mycket eftertänksam Pether Markne sa sprunget ur många års erfarenhet av att också göra mycket fel.
 
"En del hästar är helt enkelt inte lämpade för vissa saker och särskilt inte kanske på en särskilt hög nivå då. Så är det bara. Och då är det enklast av respekt för hästen att lämna den vidare till någon som kanske ska fortsätta på lättklass-nivå för det kan den hästen klara av."
 
Eller så ska den lämnas vidare till någon som bättre kan ta hand om hästen för det den är bra på eller om den är väldigt livlig har lättar att hantera det utan att bromsa den och bara hålla den tillbaka.
 
Självkänslan
Men hur lätt är det? Vad innebär det för självkänslan? Hur lätt är det att konstatera att den här hästen är lite för mycket för mig? Eller den här hästen kommer inte med bästa vilja i världen gå Grand Prix. Hur mycket pengar och tid jag än har investerat i den och även om jag har fött upp den själv.
 
På fortbildningen mötte jag Per Danielsson som en gång för närmare 16 år sedan hjälpte mig att sälja min högt älskade hannoveranerhäst som jag själv kört hem från Tyskland som tvååring. Gentle Touch. Jag minns hur svårt det var att komma fram till det beslutet att lämna bort honom till försäljning. Jag väntade mitt andra barn, Vera och Gentle hade en tendens att med sina 176 cm hoppgummi hoppa till och studsa när man minst anade det. Mina medryttare föll av en efter en och bröt oftast något då. Jag föll till slut också av och gjorde mig så illa i bäckenet att det tog en lång stund innan jag ens kände mina ben igen. Då var jag gravid i fjärde månaden. Prestig Hur gör man när man är ridlärare och ska erkänna för sig själv och hela världen att man inte rår på den här hästen? Det tog mig lång tid att processa det hela. Sen kom den rätta frågan som hjälpte mig att fatta det enda rätta beslutet. För vems skull? För vems skull ska jag behålla hästen som jag inte har råd att falla av ifrån? För min egen prestiges skull? För mitt ofödda barns skull? För min familjs skull? För alla ev elever som inte kommer ha förtroende för mig om jag inte rår på den här livliga hoppehästen?
 
Så Per hjälpte mig att sälja honom. Jag svalde stoltheten och bestämde mig för att även för hästens skull. Denna fantastiskt fina och begåvade hopphäst så skulle han säljas. Första hamnade han fel men sen hamnade han hos Maria Rentsch-Jonas. Per hoppade honom framgångsrikt på 140 cms höjd i många år. Jag hade kontakt med Maria några gånger och det var underbart att höra hur glad hon var i honom och hur bra det gick även om hon också fick en flygtur eller två.
 
Med Pethers ord ringande öronen lämna vidare eller lämna över. Ge alla en bättre chans. Nu kunde jag känna stolthet över att jag var så klok för allas vår skull. Döm om min förvåning när Per berättar att Gentle eller Göte som han kallas lever 23 år gammal och står 3 km från Stav där vi var på utbildning!! Så jag satte mig i bilen och åkte till gården med de många stallen och tänkte så här sent på en söndag får jag väl leta mig fram mellan alla boxarna för att hitta honom. (Det fanns ganska många stall att välja på!) Så går jag rakt in i stallet och där på stallgången står min gamla vän med sin familj! Tårarna brände men jag höll dem tillbaka och fick en fin liten stund med honom och hans matte Maria och barnen som studsade runt omkring honom. Kände sån glädje och tacksamhet att återse min gamla häst som mådde så bra och hade en så bra familj. Det var helt rätt beslut jag fattade då och jag är så glad att jag kunde svälja min stolthet.
2014-11-21
23:24:00

Novembermörker-hemskt, vidrigt, jobbigt eller alldeles, alldeles underbart!

 
Jo, det beror ju på. När jag försöker koppla på elsladden till hästsläpet baktill på bilen och inte ser något för att det är så mörkt så blir jag ju ganska irriterad. Väldigt irriterad faktiskt. För när man vill se så är ju mörkret så irriterande. Men så red jag på uteridbanan i strålkastarskenet. Det var så upplyst och proffsigt och härligt med sån ljusterapi. Den styrs av att man vrider på ett tidsur och sen tickar det på ett tag. Det var inte jag som satte igång det. Så plötsligt blev det kolsvart och jag ryckte först till. Nu såg jag ju inget alls. Känna när man inte ser
 
 
Men, så efter bara en liten stund så kunde jag urskilja Indigos vita hals i mörkret. Mörkret är ju så häftigt när man vill känna. Med synen bortkopplad eller väldigt försvagad och ingen vilja att se någon särskilt så kan jag nu känna så tydligt. Det är som att mörkret är en varm famn som jag bara kan känna tillit i. Tillit till min häst. Till hans beslut och hans rörelser. Och eftersom staketet är vitt och hästen är vit så går det ju att rida i beckmörkret. Ett litet ljus är där ändå. Och så bra det gick!
 
Så viktigt det är att känna vad som händer under mig istället för att försöka se det. Vilken ridtur! Minns Aureolo i mörkret När jag skrittade av min häst så minskade molnen som hängde för månen lite grann och Indigos hals skimrade som pärlemor i mörkret. Minns alla ritter i smällkalla vintern från Broknäs Gård till lilla stallet Eke två kilometer därifrån. Hur månen lyste vit på fälten och Aureolos hals. Hur hans hovar knarrade i den hårdpackade snön på den plogade grusvägen. Hur ensamma vi var fast tillsammans. Hur hans kropp kastade en skugga på marken i månskenet. Vilken oändlighetskänsla.
 
Passa på
Så stort, så stilla. Nu känner jag att det gäller att passa på så länge mörkret varar och rida i det. Och få den där känslan av att sväva i mörkret som i ett evigt mjukt hav. Rätt var det är så är det ljust igen och snö och månsken och då är det en annan magisk ritt och sen är det ljust på riktigt. Ut i mörkret med andra ord och njut!
2014-11-17
13:30:00

Kan man teoretiskt sett rida? Del 1

 
Ju mer jag läser om allt och specifikt om psykologi desto mer fundersam blir jag kring om man kan lära sig något av det man läser. Eller snarare om man verkligen kan lära sig något av det man läser i praktiken. Bara en sån sak som att man kan läsa sig till att det inte är nyttigt att äta chips; man kommer att lägga på sig några kilon runt magen. Och man läser det och förstår det och handlar sedan chips i affären och lägger sen på sig några kilo runt magen. Jag inte du förstås men jag har faktiskt gjort det. Förstå det i kroppen
 
Den makalöse Moshe Feldenkrais var tidig med att konstatera att man kan förstå något intellektuellt men att det inte var samma sak som att förstå det i kroppen. Till det krävs mer som t ex kinestetisk insikt. Det är en av anledningarna till att jag är så glad att jag har vår utbildning. Den tar liksom hänsyn till det. Att det inte spelar någon roll hur välmatad du är teoretiskt. Det är ändå i praktiken som det avgörs. Skänkel hit och dit Om din innerskänkel ska ligga fram och den ändå ligger bak för att du inte känner att den ligger bak när den ska ligga framme vid gjorden så spelar det ingen roll att du teoretiskt vet att den ska ligga framme vid gjorden. Den kommer ändå inte göra det. Inte förrän du:
 
a) själv upptäcker inifrån ( den enda sanningen vi faktiskt tar hänsyn till) att skänkeln ligger någon annanstans än där du vill.
b) ges tid och möjlighet att utforska hur du kan hålla din skänkel och hur det känns när du håller den på olika ställen och kinestetiskt undersöker vad det är för mönster som gör så att den vill vara där den är…och för att utforska det behöver du vara avsutten och få guidning.
 
Olydig häst eller.. Eljest kommer du att rida omkring och tro att du gör det som är teoretiskt rätt och undra om hästen är olydig. När det i själva verket är din kropp som är olydig. Och det är bara en liten del av det hela.