Drangelska unplugged

2015-02-19
12:00:00

Mitt möte med Anja Beran-korrekt in i minsta detalj

 

Om jag inte missminner mig så var det genom min vän Gerhard Heuschmann som jag fick tipset om Anja Beran. Eftersom jag har en tysk B-tränarlicens som kräver uppdatering regelbundet så var jag på en kurs i Nordtyskland med en för mig då obekant veterinär; Gerhard Heuschmann.

Tips av Gerd

Jag hade redan på förhand bestämt mig för att skriva om denna frispråkiga veterinär för en av våra stora hästtidningar. Efter föreläsningen så intervjuade jag honom och kom på så vis att bli närmare bekant. Det i sin tur resulterade i att jag åkte ner till honom i Tyskland vid ett senare tillfälle för att besöka hans hästklinik och också lära mig mer om hur han arbetar. Men det är en annan historia.

Nåvä,l mitt första möte med Anja Beran var på den fina ridanläggningen i Stjärnhov i Sörmland. Jag skulle vara med som journalist och intervjua henne och min äldsta dotter skulle ta bilderna till reportaget.

Torr som fnöske

Efter att ha ”simmat i euforiska vatten” med Bent Branderup i många år där tyckande och entustiasm dominerat och jag varit liksom lite ”hög” av energi efter en kurs så var det mycket torrt. Det var en stekhet dag och bokstavligen snustorrt i luften i ridhuset, men det är inte det jag syftar på. Anja är torr och koncis och saklig. Bent undervisar mer för publiken i sina kurser än för eleverna kan jag tänka idag. Och Philippe Karl, (Philippe betyder ju den som älskar hästar) är oerhört passionerad i sina föreläsningar. Han liksom piskar massorna lite grann.

Befriande saklig

Och jag hade ju länge känt att jag var lite trött på excentriker och karlar i hästbranschen som var så förbaskat säkra på sin sak och inte så lite arroganta. Var och en på sitt sätt. Kände att det var dags att söka kunskap hos en kvinna som inte behövde ”tuppa sig” så mycket. Och det var verkligen befriande med denna avskalade undervisning. Fåordig, rakt på sak, inget beröm i onödan. Och framförallt så vågade hon bli vid sin läst, stå på sig i varje övning utan att bli våldsam eller ta det på sig att ryttaren inte lyckades med övningen.

Jag blev iallafall övertygad om att hon visste vad hon gjorde och ville och bestämde mig för att fråga om det gick att boka kurs för henne uppe hos oss i Stockholm. Jo det gjorde det!

 Kursdags

Dagen för kursen närmade sig och jag hade också passat på att åka ner till henne i Tyskland med mina barn för att ”sitta på bänken” i några dagar och suga i mig hennes arbete. För den som inte varit hos henne i Tyskland så kan jag berätta att det är en fantastiskt vacker anläggning hon har där tillsammans med sin man som är läkare.

I den bästa av världar

De odlar rosor och gården ligger i ett böljande, bayerskt landskap en dryg timmes bilresa från München. Allt är väldigt välordnat och väldig, väldigt påkostat. Anja rider en hel drös med hästar per dag. Men hon ryktar och mockar och smörjer inga sadlar eller träns eller tar in och ut hästar eller fodrar. Det har hon folk till.

Anja på Johannesberg

Nåväl Anja kommer till Stockholm och vi är ett gäng förväntansfulla ryttare som har fått chansen att rida för henne. Jag rider min egen uppfödning Indigo en PRE. Idag valack. Han är het som chili. Jag brukar säga att han är hästvärldens svar på Jonas Gardell. Superivrig, full av energi och med många egna och ofta bestämda åsikter.

Inte många rätt

Det var inte många rätt som vi fick eller gjorde. Ridpassen var väldigt systematiskt uppbyggda och väldigt korrekta. Anja hade redan innan kursen meddelat att hon inte undervisade travare. Även det är ju väldigt korrekt och ansvarstagande att säga att det här kan jag och det här kan jag inte. För anledningen var just att hon inte har någon erfarenhet av hur man undervisar travare eller rider dem för den delen.

Synas i osmickrande sammanhang

Så här i efterhand så tror jag också att det kan bero på att det ju finns risk när man undervisar elever och hästar som är låångt från den ideala bilden uppstår risken att man blir fotad med en häst som inte ser korrekt ut.  Och det kan ligga en till last som ridlärare senare. Lite tråkig inställning kan jag tycka.

Inte där för att roa

Vi var två i familjen som red för Anja och sammantaget kan man säga att det fortsatt var en befriande känsla att hon var så korrekt och gediget kunnig. Man kunde slappna av i det. Det var så uppenbart att saker fick ta den tid det ville. Att hon inte tänkte sticka under stol med vad hon tyckte och att hon inte hade för avsikt att roa någon. Vare sig ryttaren eller publiken. Antingen så är man villig att göra det som krävs och tycka att det är roligt eller inte. Hon såg inte som sin uppgift att motivera eller inspirera. Skönt! Sen kunde det ibland kännas som att det kan vara bra att ha en plan B om man kör fast. Mest för att komma ur ett tillstånd av spänning.

Ypperliga förutsättningar

När jag red för Anja kom jag till insikt om att hon som ridlärare kunde ha just den här hållningen av flera skäl. Hon kommer från en välbärgad familj. Så att arbeta ihjäl sig för brödfödan har hon egentligen aldrig behövt. Nu vill jag inte påstå att hon vilat sig till det hon har uppnått. Alls inte. Hon har studerat annat än ridning, också på universitetsnivå. Hon har ridit sen barnsben och alltid haft tillgång till bra ridlärare och bra hästar. Hon har aldrig behövt försöka lära sig klassisk ridkonst på en fd travare som kanske också har lite ont i benet och kronisk hosta.

Byt häst!

Efter en tid så meddelade Anja mig att det egentligen inte var så meningsfullt för mig att fortsätta att rida min egenuppfödda häst. Visst kunde vi utvecklas tillsammans. Men egentligen var han faktiskt för liten för mig, enligt Anja. Hon klev verkligen på en öm tå. Jag är lång. Många tjejer jag möter i mitt arbete tycker att de är långa tills de lär känna mig. Då är de flesta inte långa längre. Jag är 187 centimeter lång. Med långa ben. Det är inte många hästar som kan bära upp mig. För att kunna göra det så måste de vara båldjupa och generellt väldigt stora. Vår Indigo är bara 158 cm lite drygt.

Cricco rider för Anja på Stjärnhov

Yuccapalmens dilemma

När han godkändes som hingst var han förvisso 160 centimeter men det var spanska sådana. Så ja, han är liten. Eller jag är stor. Och jag vet själv att det är en stor utmaning att rida en liten häst när man är lång. Det blir lite som att ha en yuccapalm planterad i en för liten kruka. Det räcker att man öppnar ett fönster så välter den av draget.

Ska man då sitta med långa ben som vi ju gjorde i det akademiska som jag en gång ridit så sparkade jag honom nästan i framknäna när vi galopperade.

Sälja min skatt

Ganska nedstämd så insåg jag att hon hade rätt och började överväga att sälja min skatt och se mig om efter en större häst.  Ett litet tag efter det så visade det sig att hon faktiskt hade en häst i min storlek. En kladruber som var ganska stor och förvisso ganska komplicerad men som jag med mycket tid och med hjälp av hennes beritt nog skulle kunna lära mig rida.

Idealryttare

Sen läste jag hennes bok som jag verkligen uppskattar och kan rekommendera. Det finns dock några saker som jag inte gillar i boken även om jag också kan se att det ligger en hel del i vad hon säger. Det ena är att hon säger att om man inte har lagt minst 10 000 Euro (ca 100 000 kr)på att köpa hästen, så behöver man egentligen inte förvänta sig att det ska gå att lära sig rida på den. Det andra är att hon beskriver den ideala ryttaren i boken. Och den ideala ryttaren i hennes värld är egentligen hon själv till kroppsbyggnaden. Runt 165 cm lång, smal, ingen byst att tala om, inga stora lår. Ett harmoniskt förhållande mellan överskänkel och underskänkel vad gäller längden. 

Har det man har

När jag läser det blir jag lite full i skratt och också lite fundersam. Vi har vad vi har. Jag ser ut som jag gör. Förvisso är min häst lite för liten för mig. Kanske någon centimeter. Men man får göra det bästa man kan av det man har, efter den förmåga man besitter just nu. När jag kommit till sans och studerat några varv till kring sitsen och kroppen och hur olika vi alla är i vår fysik så kom jag fram till att jag har den häst jag har och älskar.

Träna mer

Och det som saknas i centimeter får jag kompensera genom att träna mycket mer. Inte till häst utan faktiskt utan häst. Ska man vara en yuccapalm i en liten kruka i vinddraget så får man se till att skaffa sig en grym bålstabilitet. Och form är färskvara så det är något jag behöver träna regelbundet.

Unik situation

Anja har en livssituation som är unik som ridlärae och ryttare. De flesta hästar hon har hos sig är ”långliggare”, dvs de kommer dit som beritthästar och stannar. Hon är ekonomiskt tryggad och behöver inte ta några uppdrag av försörjningsskäl. Hon är begåvad med en idealisk ryttarkropp och förmögna föräldrar som gett henne en gedigen ridutbildning i unga år. Hon har inga barn att sörja för och behöver varken städa eller handla knappt.

Inte avundsjuk

Näe , tror nu inte att jag är avundsjuk. Tvärtom! Det jag har lärt mig av Anja är att det också är viktigt att veta vad en lärare kommer ur för förhållanden för att förstå dess utångspunkt i undervisningen.  Anja förstår överhuvudtaget inte varför man skulle lägga tid på att rida hästar som ca 90 % av alla hobbyryttare i Sverige har. Nackdelen med det är att hon heller inte kan hjälpa dem.  För hon besitter inte nyfikenheten att lära sig hur de fungerar för hon vill och behöver inte det. För mig blev den här avsaknaden av nyfikenhet till slut lite begränsande.

Avsaknad av nyfikenhet

Lite som att ha en lärare som inte vill befatta sig med ett ekipage som inte har rätt förutsättningar. Hur många har idealiska förutsättningar? Och om man inte har det? Ska man lägga sig ner och dö då? Eller inte rida? Eller vänta på att bli reinkarnerad till en lämpligare ryttare?

Det som till syvende gjorde att jag valde att inte ta hit Anja mer var emellertid något annat. Det var hur hon hanterade en de lite äldre eleverna. Det var uppenbart att ryttaren inte fick det att fungera och efter ett tag lät Anja det liksom vara och gjorde något annat  bara. Sen kommenterade hon det inte mer.

Gav liksom upp eleven

När jag sedan frågade henne hur det kom sig att hon inte gick till botten med det hela så kom ett svar smo dels andades respekt för en äldre person och dels kändes som att : vad spelar det för roll? Hon är ju ändå så gammal.. ( så gammal var hon inte) hur skulle hon kunna ändra sig så mycket i den åldern. Jag kände hur jag blev alldeles kall inombords och tänkte. Jag är snart 40 år. Snart är jag också en av de ryttare som hon tänker att hon är si och så gammal. Betyder det då att hon tänker att bara för att jag uppnått en viss ålder så finns ingen utvecklingsmån kvar. Kommer hon att liksom bara lalla med då för att hon tänker att den här ryttaren är ändå för gammal och kan nog inte utvecklas mer än så här. Då behöver jag ju inte rida för den här personen mer.

Min lösning

Jag löste det hela i min ridning genom att korta mina läder och byta till en engelsk sadel. På så vis passar jag faktiskt bättre på min lilla häst som jag fortfarande har. De oändligt långa benen blir ett större problem med de väldigt långa lädren.

Lärt mig viktiga saker

Av Anja har jag lärt mig att om man försöker vara för korrekt så riskerar det att bli för torrt och livlöst och i den extrema viljan att vara korrekt så missar man mycket lösgjordhet och lekfull/ livfullhet. Och att en extrem önskan om att vara korrekt kanske också döljer en rädsla för att inte hålla måttet och falla utanför ramen. Plus att det finns mycket utanför ramen som är viktigt att förstå.

Tacksam ånyo

Jag är väldigt tacksam över det jag lärt av Anja. Det bästa är hennes svar på frågan varför hästarna ska tvära så mycket och då menar hon inte, in till någon tyngdpunkt som inom AR utan  tvära maximalt. ”Because it works” Because it is the only thing that works! säger Anja. Det har jag använt mig mycket av i den praktiska ridningen: because it works. Det var också tack vare Anja som jag hade gjort klart en inledningsfras när jag valde att ta hit hennes mångåriga fd sambo Marc de Broissia.

Talang eller ej

Oavsett om du tycker att jag har talang eller ej eller är för gammal. Så kommer jag att fortsätta att rida när du har åkt hem. Och jag vill veta vad du tror att jag behöver göra för att utvecklas i min ridning. Det är det jag har tagit hit dig för och vill betala dig för. Ge mig vad jag tål. Jag vill inte i första hand få beröm eller roas. Jag vill veta vad du tror krävs oavsett om du tror att jag kommer att kunna göra det eller ej.

 

 

 

2015-02-14
13:50:00

Glad i vår utbildning!

 

 
 Moshe Feldenkrais

Efter att ha tillbringat tre dagar med mina nyfikna och frågvisa och vetgiriga elever i IRK VIII så är jag glad! Glad i dem och glad i vår utbildning! Stolt och tacksam att vi har så bra gästföreläsare och tacksam att vi kan vara på en så bra anläggning. Det finns alltid saker att utveckla och nu väntar jag ivrigt på att få feedback av eleverna så snart de har landat där hemma.

Gladast

Mest glad den här gången är jag över Moshe Feldenkrais (http://en.wikipedia.org/wiki/Moshé_Feldenkrais) och det jag har lärt mig av Feldenkraismetoden. Och därmed är jag också glad över att Linda Tellington-Jones (http://de.wikipedia.org/wiki/Linda_Tellington-Jones )en gång valde att hoppa av det hon kallade för hästcirkusen för att utbilda sig till Feldenkraispedagog. För att sedan ta upp tråden med hästarna igen.

Uniciteten

Det som gör vår utbildning unik är att vi tar hänsyn till det faktum att hästen liksom vi och många andra djur har ett nervsystem och med detta nervsystem kan man kommunicera icke-verbalt. Dvs man kan tala med det utan ord. Du kan lugnt läsa vidare. Det är inte flummigt. Det är högst vetenskapligt. Moshe var en vetenskapsman i fysik. Jo, jag vet. De är flummigast av alla.

Så här är det

Vi har alla en självbild. Även hästarna. Den här självbilden består av summan av våra tidigare erfarenheter. Rent kroppsligt är den med och bestämmer vad vi kan göra. Den stämmer sällan överens med det faktiska tillståndet. Den har ofta begränsats av att olika händelser eller helt enkelt av att inte ha utforskats. I princip kan vi med kroppen inte utföra något som inte finns representerat som en möjlighet i vår självbild.

I praktiken

Det innebär i praktiken att jag kan försöka att få min kropp att utföra något som jag vill i min skalle men den kan ändå inte göra det för själva kroppen har ingen erfarenhet av att den kan göra det. (Glida ut åt sidan med skulderbladet för att ge ett konkret och enkelt exempel.) Med beröring kan man kommunicera in ny kunskap i ”systemet” , kroppen. Det lär vi ut bl a i vår utbildning i Integrerad ridkonst.

 

Linda Tellington-Jones

Eleven berättar

En av våra trogna elever berätta så här om hur hennes häst agerade efter hon hade provat att kommunicera rörelse i bröstryggen genom ttouch (Linda Tellington-Jones).

Annelie skriver:

Igår innan jag red Klutten så gjorde jag rygglyft, manken, revbenen och höften (samma som manken)...när jag kom till revbenen sänkte han halsen så mulen nästan va i golvet, jag gjorde alla övningar fram och tillbaka...han stod verkligen bara och kände vad som hände med kroppen...när jag va klar och skulle sadla sträckte han på sig.

När vi senare kom ut på fältet gjorde jag det som vi gjorde på utbildningen...jag höll honom lite rakare red åttor både i skritt och trav va noga med händerna vid manken...det gick jätte bra...han kändes lätt och fri...Tror att en stor pusselbit har landat både för Klutten dutten och mig...Tack!

Tack Annelie för feedback!

Om man ska hårddra det så kan man säga att om en rörelse inte finns representerad i självbilden så kan vi öva på den nästan hur mycket som helst, eller något som liknar den, utan att den sitter som den ska.

Därför är jag så glad i att vi har feldenkraisövningar för både häst och ryttare i vår utbildning. Säger som Anja Beran sa en gång : ”Because it works. Because it is the only thing that works.” Och jag är så tacksam att jag har fått utbilda mig både hos Linda Tellington-Jones och Robyn Hood och några av Moshes lärljungar, Mia Segal,  Gaby Jaron, Chava Shelhav för att nämna några.

Tänk fick tillgång till den här kunskapen! Tänk vad vi skulle kunna höja välbefinnandet och förmåga och även valmöjligheterna!

Mönster och ansvar

Sen är det ju så att även om man kan det så händer det ibland att man glömmer bort att man kan det. Och traskar på i det som Moshe beskrev som mönster, vanemässiga mönster. Efter man har lärt sig det så har man ju alldeles själv ansvaret för att förvalta sitt kunnande. Att lyfta blicken och se mönstret och kunna välja ett annat mönster. 

2015-02-12
20:33:00

Vems ridfilosofi har företräde?

 

Det här är nog bara ett storstadsfenomen. Men det finns ju trots allt några storstäder i vårt avlånga land. Kanske du känner igen dig.

Eftermiddagsryttarna

Vi står på ett av de större inackorderingsstallen norr om stan. Här står mest dressyrryttare och det är bra ordning på stallet. Ibland är det lite väl bra ordning. Det blir ofta så där dressyrryttare står. Vet inte varför faktiskt. Jag har mina funderingar men det är en annan blogg. Så är det eftermiddag och så sakteliga fylls ridhuset på med ryttare. Det finns dem som är lyckligt lottade, och vissa dagar hör jag också till dem som kan rida på tidig eftermiddag. På förmiddagen är det knepigt för stallet har sina rutiner som de helst inte vill rucka på och det harvas på förmiddagen. Det är mellan kl si och klockan så men oftast när jag har valt att trots allt rida på förmiddagen och är det då glashalt ute och du har en häst som väger över 600 kg på långa bambi-ben så finns inget annat alternativ än ridhuset. Tidig eftermiddag brukar de fortfarande gå bra. De som är där då samsas bra och är det någon som vill longera så nickar alla bara instämmande: - ” Inga problem! Det är fortfarande inte så många i ridhuset.

Primetime

Men så kommer vi till prime-time. Alla kommer från jobbet samtidigt. Några har haft en usel dag och humöret är inte på topp. Några andra har en sockerdipp men vill hinna rida och har inte ätit. Det är nu det börjar. Vi ska dela på ridhuset samtidigt som det ofta pågår träning dessutom och det senaste i tränarvärlden är att ryttaren har en liten manick i örat så det är bara den ryttaren och tränaren som vet : ” Vart är de på väg? ”

Och att man ska väja för den som rider lektion verkar vara lite olika olika dagar och beroende på vem som rider lektion för vem. Men det är också en annan blogg. Nåväl, hela kvällsgardet har sadlat ut sina hästar och ska trimma järnet. Alla efter eget huvud och egen filosofi.

Olika upplägg

En tänker hålla benhårt fast vid att rida serpentiner, att det delar upp ridhuset i tre-fem kakor där ingen kan rida något annat verkar inte bekymra. Ännu mer hela havet stormar blir det när densamma ska göra detta i förvänd galopp och serpentinerna inte längre är symmetriska och liknar serpentiner. Ytterligare en ska rida byten på diagonalerna. Som bekant genomkorsar diagonaler och serpentiner varandra. Ytterligare en ska gå med sin häst efter ridningen. Och sen är det en som har bestämt sig för att man ju inte ska låta hästen gå vid väggen. Så för att pröva rakriktningen så rider denna ryttare 2 meter innanför spåret, men bara på långsidorna. Kan du se mönstret nu framför dig. Och jag vill vara mest på stora mittvolten och sen går jag ofta ut på fyrkantspåret för att sedan vända förvänt halvt igenom och rida undan skänkeln.

Piaffera vid väggen

Eller så vill jag piaffera vid väggen. Jo, men piaff beskrivs ju ofta som trav på stället och därför är det inte skritt och behöver inte ridas innanför spåret. Och sen är det någon stackare som vill skritta, bara . ”Vem i helsefyr kom fram till att man skulle rida skritt innanför spåret. Det bästa hade ju varit som på travet att de snabbaste är längst in. Så rider då alla omkring i sin övertygelse. Näe, inte glada i hågen. De som känner att de kan mest och tänkeratt deras ridning är viktigast (dyrast häst, poppigaste tränare, seriösaste tävlandet) rider som om de automatiskt hade företräde framför de andra. ( I deras egna ögon)

Men seriöst! När blev en enskild ryttares tävlande på medelsvår-svår nivå en riksangelägenhet som jag ska ta hänsyn till? Hur kan det vara viktigare än min hobbyridning? De betalar ju inte mer i stallhyra? !

De andra väjer

Några känner att de borde väja efter att ha blivit skällda och grymtade på ett par gånger så de väjer hela tiden. Andra står på sig som om det vore deras rätt att dag efter dag rida de ridvägar som passar dem oavsett om det ställer till det för andra. I Tyskland hade vi det så att efter ett visst antal ekipage fyllt upp ridhuset så red vi alla i samma varv. Och den som var äldst bestämde när vi bytte varv. Mycket smidigt.

Frågan är

Så till min fundering: ” Vems ridfilosofi, teori upplägg går före? Vem bestämmer? Vem har företräde och förkörsrätt och på vilka grunder?” Förstå mig rätt nu. Jag frågar inte om ridhusreglerna för de har jag glasklart för mig. Men oavsett om man kan dem eller ej så kan man ju av ritningen nedan se att det inte går att rida som skissen nedan visar även om man håller sig till ridhusreglerna. Och ändå fungerar det ganska bra. Och det beror på att några viker undan för de värsta ”ståpåmigdetärminridtidnuryttarna” Och så frågar man sig varför de inte kan hålla sams i Gaza? Vi kan ju inte ens ta hänsyn till varandra i Vallentuna. Tur att de beridna inte är beväpnade