Drangelska unplugged

2015-07-10
09:59:34

På turné i Bayern-en resa i kunskapens tecken

 

 
Mitt eminenta resesällskap bestod av min elev Mia Lönnroth från Finland som har gått vår utbildning. Och en ny mycket trevlig bekantskap, Satu Kokkonen. Mia hade hyrt en bil så jag klev bara ut ur terminal 2 på Münchens flygplats och in i en luftkonditionerad bil. Lyx!
 
 
Hon beskrev det också så fint efteråt att nu hade hon varit i en land som ligger vid alpernas fötter, med böljande gröna kullar och vänliga människor klädda i traditionella kläder, lederhosen och dirndl. Kor med skällor små katolska kyrkor i varje liten by, god mat och vackra vyer. Nu hade hon varit i Hobbitarnas land.
 
 
Vi åkte först till Anja Beran.

Det är sex år sedan jag var där sist. Och fem år sedan jag senast red för henne. Sen kom förluster i familjen emellan. Anja välkomnade mig med ett vänligt ” Na, Christina, wie gehts Dir? Dessförinnan hade vi visats runt av en av hennes tyska elever som studerar ridkonst inom ramen för ”Anja Beran-stiftelsen”. Eleverna rider och arbetar där sex dagar i veckan i sex år med kost och logi betalt och ca 5500 kr i månaden i lön. Ännu har ingen av dessa unga tjejer stannat mer än ett år.. Och det kan ju bero på att så vackert belägen gården än är så ligger den avlägset och i byn Krottenhill, några km bort,  där tjejerna bor så händer verkligen…inget! Och är man 18-19 år så är det mycket man vill.

Ledig dag med hästpassning

På sin lediga dag hjälps tjejerna åt att ta in och ut hästar. Men, de mockar bara en dag i veckan. Stämningen var väldigt god mellan utbildare, Anja och elever. Vi fick se några elever rida och vi fick se Anja rida och vi fick se hur man arbetade med en treåring under inridning. Jag hade fått en timmes audiens för en artikel som jag vill skriva om rakriktning. Men innan vi hade visats runt på den fanastiska anläggningen som rymmer 50 hästar, kameler, grisar, kaniner, getter och röda hjortar; och druckit kaffe, beundrat det blivande biblioteket och jag hade fått min intervju så hade det gått nästan 4 timmar.Tack Anja! 

 
Summa summarum så är det enastående att någon är så trogen sitt koncept och så uthållig i sin strävan. Från 7.00-20.00 är Anja i ridhuset nästan alla dagar i veckan. Frånvaron av mobiltelefoner var påtaglig också hos tjejerna som var studenter. Och vad ska de med dessa till? De är ju hela dagarna på gården sex dagar i veckan. Intressant!  Så inspirerande å ena sidan, denna totala hängivenhet. Samtidigt är det få förunnat. De ekonomiska förutsättningarna har ju inte alla. Och sen är det inte alla som kan ge sig hän på det viset. Om man har barn så ser det lite annorlunda ut. Det enda som är tråkigt är ju att det inte är så många som kommer att kunna följa i hennes spår, trots stiftelsen. Inte om de alla hoppar av efter max ett år. Kanske man kunde göra det på något sätt så att fler fullföljer. Knyta fler utbildningsplatser till lärandet kanske vore ett sätt? Men å andra sidan hur många platser finns det men den här höga nivån. 
På vägen till vårt hotell i Ohlstadt så åt vi på en trevlig restaurang med vidunderlig utsikt över die Voralpen, bergen. God pasta fick vi och jag introducerade begreppet "Radler", hemma i Schleswig-Holstein drack vi "Alsterwasser" men det är samma princip. En god öl med weisse Brause, alltså sockerdricka. Läskande och gott! Efter helgen kommer det mer om symposiet i Schwaiganger, Bayerns Haupt- und Landgestüt! 
2015-03-31
08:07:00

Stöcksjö Piraten

 

Det var med bestörning jag läste att en av mina elevers hästar Piraten en fantastisk kallblodstravare hittats liggande i hagen några timmar efter att han just varit på kurs. Det såg verkligen inte ljust ut för Piraten. Läs …..

 

Men så peppade Maries kurskamrater  ch jag henne att verkligen använda ttouch nu och det var ju också det hon skulle öva till examen så på så vis passade det bra mitt i eländet. Döm om min förvåning när jag fick följande film från Marie efter bara drygt en vecka!

 https://www.youtube.com/watch?v=J8k2uNjjhlY

Hon hade också varit i kontakt med vår eminenta hästfysiotherapeut Helene Stridbeck och fått råd om rehab. Så skönt att vårt nätverk fungerar och våra verktyg likaså! Heja Marie och Piraten! Fortsätt så, så ska det nog gå vägen! 

2015-01-08
22:50:00

Min analys av metoden-efterord till ”Min resa i den akademiska ridkonsten”

Efter att ha lämnat den akademiska sfären så insåg jag att jag så sakteliga att jag  var fri. Fri att söka mig fram längs ridkonstens vindlande stig förvisso ensam men ändå fri. Som taffelmästare och arrangör av Bents kurser så förväntades jag ju att hålla med om allt som Bent sa. Nu hade jag artistisk frihet att funder hur som helst. Det var ju ristat i sten att man skulle lösa problem i undertempo, sittandes till insidan och på stångbett. Nu kunde jag sitta till vilken sida jag behagade. Rida på tränsbett och rida på framåt. Jag kunde plötsligen utforska ridningen igen. Jag hade liksom ingen utbildningstrappa som dikterade hur det skulle gå till utan jag kunde fråga mig hur fungerar det, egentligen, förvisso och i praktiken?

Framgångskonceptet

Innan jag berättar vilka utbildare jag letade hos och vad var och en av dem gav mig så vill jag berätta om en analys som mina kära tyska väninna och jag gjorde. Efter att ha upplevt att fler och fler av den gamla stammen, kärnryttarna bland riddarna lämnade den akademiska ridkonsten så funderade vi över framgångskonceptet med Bents kurser och vad det faktiskt berodde på.

Ny elev

Om det kom en ny ryttare till en Bent-kurs så var gången i princip alltid densamma. Hästen var ofta en häst av en ras som inte var så vanlig att rida tävlingsdressyr på. Ryttaren hade med andra ord inte så mycket att hämta hos en konventionellt utbildad dressyrtränare. ( Det fanns undantag) Dessa tränare vill oftast ha elever som vill och kan tävla för det bygger deras rykte på.  Den nya ryttaren har ofta problem med att få hästen att söka framåt-neråt. Den går med huvudet högt och är stötig för ryttaren att sitta ner på. Ofta galopperar ryttaren inte hästen på bana och om den gör det så är det lite kaotiskt och med höjt huvud och sänkt rygg.

Byte av bett

Ryttaren känner inte att den har någon kontroll över hästen/har blivit rädd för hästen. Efter bara ett ridpass eller i det första ridpasset så uppmanas ryttaren att byta till stångbett. Voîla! Hästen kröker lite på nacken. Den är mycket lättare att kontrollera. Om den ökar farten så kan man lätt bromsa upp den med stångbettet. Nu ter sig ridsituationen mer kontrollerad för ryttaren som slappnar av. Hästen rör sig nu mycket långsammare och ryttaren kan då börja fundera lite mer över hur den sitter, utforska sin sits. Hästen håller sig på mattan med stångbettet och man kan arbeta tillsammans i lugn och ro.

Genialiskt

Vi kom också båda fram till att detta är genialiskt. På ett ridpass så förbättras situationen och upplevs som en förbättring med minst 50 % .  På ett sätt är det också det. På ett sätt. Problemet uppstår när man vill ta sig tillbaka eller kanske snarare vidare i ridningen. När ryttaren har ridit omkring tillräckligt länge och upptäckt att det är bekvämt med ett långsamt tempo och den har mycket kontroll ( på stång) så är den (ryttaren) ytterst ovillig att ge sig utanför denna komfortzon igen.

Blir kvar där

För så fort som man antingen tar bort stången eller lättar på den och rider framåt igen så blir det skumpigt och rörigt och känns lätt okontrollerat. Och en sak vet jag med säkerhet idag och det är att du inte kan utveckla schwungen  i traven och inte heller galoppen utan att det blir lite ”heybaberiba” och okontrollerat mellan varven. Och om ryttarens reaktion då är att genast bromsa sig till kontroll så mister hästen språnget/schwungen.

Våga ge dig hän

Du måste våga ge dig hän och rida ”med” hästen i rörelsen och sedan fånga upp den och sedan rida fram och rida ”med” den igen. Ju mindre talang hästen har för galopp desto rörigare kommer det att vara och desto viktigare kommer det att vara att du är med i rörelsen i den dynamiska tyngdpunkten. Det är en naturlag.  Om du inte tror mig så sätt dig i en kanot och paddla nerför en fors eller ett något vildare vatten som det brusar vitt om och försök att bromsa dig till kontroll över din kanot. Det kommer inte att gå. Du måste ha samma hastighet som vattnet minst.

Sökte mig vidare

Med den analysen i bakhuvudet så sökte jag mig nu vidare. Först ut i raden var Philippe Karl som representerar "L'Ecole de Légèreté".  Första kursen var intressant. För att uttrycka mig diplomatiskt. Ur många perspektiv. Jag kom med min underbara kallblodstravare Drömprinsen. Det var inte nådigt, för mig.