Drangelska unplugged

2015-04-01
12:00:00

Transversus och jag BFF

Om betydelsen av transversus och dess påverkan på multifiderna och hållningen

Transversus. Tänk om jag hade vetat om det jag vet om transversus idag, då. Då när jag var så skadad i ryggen. Eller om jag ens hade skadat mig så i ryggen om jag hade vetat det jag vet idag, om transversus alltså. Då när jag diagnostiserades med ”diskbråck” och vart sjukskriven och ordinerad smärtlindrande medicin av starkaste sorten och i mängder. Vad mycket lidande och vad mycket onödigt medicinerande med alla dess biverkningar som jag hade kunnat undvika då.

 

 

Antagligen hade jag inte heller ramlat av så ohyggligt många gånger som jag gjorde under ungdomsåren som jag gjorde när jag red på ridskolans ystra hästar och på Täby Galopps vilda fullblod.

Kärlek

Jag älskar transversus! Den är förvisso krävande transversus. Den behöver sin dagliga dos. Form är som vanligt färskvara. Men den är lika belönande. Självklart så är den verkliga motivatorn till att träna transversus att bli en bättre ryttare. Vore det inte för det så vore det betydligt mer skralt med motivationen. Det är några år sedan jag tack vare institutets mycket skickliga sjukgymnast Pernilla Olausson blev klar över hur värdefullt och viktigt det är att ha en tränad transversus för att undvika ryggont och ryggskador. Men, trots att jag regelbundet träffar Pernilla så är det först på sista tiden som jag förstår hur mycket jag kan använda en tränad transversus för att rida hästen till lätthet, lösgjordhet och samling.

Multifiderna

Transversus väcker hållningsmusklerna, multifiderna. De väcks inte av att man drar tillbaka axlarna eller sträcker på sig eller sätter sig på ändan. Näe, de väcks effektivt och bara av att man spänner an transversus. Till en början så är man glad att man hittar den om man hittar den. Sen inser man att den har en högersida och en vänstersida…oops! Sen inser man att man behöver gradera hur man spänner den. Alltså göra skillnad mellan bomstopps-på och lite på. Från 10 % till 100 % påslag.

Tacksam

Jag känner tacksamhet över att jag har fått lära mig det här och på så sätt bli fri från mina ryggproblem eftersom det inte går att vara en effektiv ryttare med ryggont. Jag känner stolthet över att erbjuda en utbildning där eleverna får lära sig det här med transversus. Dels för att det förebygger ryggont, dels för att det hjälper till att bota det onda, dels för att du kan hålla din balans utan att ta hjälp av tyglarna och dels för att du effektivt kan inverka på hästen med små hjälper om du tar sats ur transversus.

Så googla på transversus och olika sätt att öva den på. Balansplatta och pilatesboll hittar man prisvärt på  t ex Rusta.

 

2015-01-05
12:33:00

Vår första gästbloggare Heidi Asperheim

Här kommer vår första gästbloggare Heidi Asperheim. Hon är en mycket uppskattat medhjälpare på Drangelska ridinstitutet och agerar också ibland examinator i våra utbildningar. Utöver att ha varit elev till mig är hon också en stor inspiration och det är särskilt hennes berättelse om hur hon lärde sig att lasta sin häst som jag har inspirerats av.

Om lastning och tron på hästens samarbetsvilja

-Du kommer aldrig att lyckas med din mjuka stil. Han är så tuff och hård och du måste vara ännu tuffare för att komma igenom. Sen blir det bra. Det är inte kul men det måste du göra om du vill kunna åka med honom.

Jag fick tillbaka en genomsvettig, trött och avstängd häst efter ännu en misslyckad lastning. Krampen växte i magen. Då tog jag ett beslut. Om det är det här som krävs för att kunna lasta vill inte jag göra det. Jag klarar inte av det och vill inte utsätta min häst för det. Det är inte värt det. Bill ska aldrig behöva åka. Han får avlivas på plats om något skulle hända som kräver klinikvård. Jag ifrågasatte starkt om jag ens ville hålla på med hästar. För visst är den generella uppfattningen att om du har problem med lastningen har du även problem med hanteringen, tilliten, ledarskapet och disciplinen. Vad hade jag då kvar?Jag vill dela med mig av min berättelse om vägen från tvångsmässiga lastningar med en hård, farlig och okommunicerbar häst till lastningar med en samarbetsvillig, lugn och harmonisk häst som vill gå in.

Bill – en rädd och svårlastad häst

När jag mötte Bill, en fuxfärgad fullblodsvalack, var han sex år och hade vilat två år efter en senskada. Bill var en väldigt ängslig häst och rädd för allt, speciellt att gå över saker på marken – även en enkel bom.  Så fort jag krävde något i de situationerna blev motståndet och oviljan ännu större. Men när jag gav honom tid gick det bra. Om han t.ex. blev rädd för en stor vattenpöl och inte ens kunde gå förbi den, lät jag bara honom stå där en stund utan att jag gjorde något – bara väntade (ibland 10-15 minuter). Sedan gick det hur bra som helst att gå förbi, som att han inte var rädd alls.

Dåliga erfarenheter

Inte helt förvånande hade Bill väldigt dåliga lastningserfarenheter. När han lämnade galoppbanan var de 15 man för att få in honom, och det var inga milda metoder. Erfarenheterna från startboxarna var inte heller så roliga. Eftersom han bara hade startat på Täby galopp är min gissning att han endast hade åkt två gånger i sitt liv, en gång från uppfödaren till Täby och en gång från Täby till det stall där jag mötte honom. När jag ville flytta Bill till ett annat stall fick jag bara till svar: - Nej, han går inte att lasta. Du får ha kvar honom här. Jodå, tänkte jag. Klart han går att lasta om han bara får tid och inte är rädd längre. Jag hade lastat många olika hästar, även sådana som inte ville, så inga problem tänkte jag som litade på mitt tålamod.

 

Förtroendet raserades

Jag tränade att lasta Bill själv i tre dagar. Allt gick lugnt till och det var mycket godis, beröm, tid och tålamod. Tredje dan skulle vi åka till det nya stallet. Han stod lugnt och stilla och jag fick hjälp med att stänga. Men då förstod jag att vi hade behövt mer tid. Bakbenet smällde plötsligt till med väldig kraft och fart, som en impuls och den nyss harmoniska hästen förvandlades till 500 kg rädsla. Han var inte färdig att åka. Men vi åkte och han stod stilla under färden. Avlastningen var lite riskfylld och han for snabbt ut. Hade jag vetat vilka problem som sedan väntade oss hade jag aldrig åkt den gången. Förtroendet som vi hade byggt upp raserades. Vägen tillbaka var lång.

 
 
 
 
2015-01-04
10:13:54

Alla har en liten bit av sanningen

 

I min coachutbildning så lärde jag mig att för en snickare är lösningen en hammare. Dvs om du är sadelutprovare och sadelmakare så är lösningen en bättre sadel och om du är hovslagare så behöver ”bara” hästen skos rätt etc.

Ekipagets individuella pussel

Jag tror att alla bitarna måste stämma, kanske bara enligt 80/20 principen men ändå. Det räcker inte med att rida fantastiskt bra om din häst är illa skodd. Det spelar ingen roll vilket bett du har om du inte kan känna när du ska ge efter osv. Du behöver lägga ekipagets individuella pussel. Och för att kunna göra det så behöver du veta väldigt mycket om väldigt mycket och ha väldigt bra rådgivare, kanske experter på vart och ett av områdena. Det är det vi erbjuder i vår utbildning. Det är därför jag har valt att göra på det viset. För att det ger mer än enstaka lektioner där man bara är i ett kallt ridhus. Ryttaren behöver läggas ”på bänk” och få en genomgång av vad som ”fattas” den.

Vilka hjärnspöken regerar

Jag behöver som ryttare också titta på mina hjärnspöken. Ibland har jag ryttare som bara vill göra det som ”känns rätt”. Nu när jag har över 900 timmar bakom mig av att ha coachat chefer inom multinationella företag så vet jag att människor i gemen helst gör det som ”känns rätt” och som feldenkraispedagog så vet jag att ”känns rätt” är samma sak som redan bekant., vanemässigt. Och då sker inte så mycket utveckling. Om ryttaren bara letar efter det som känns rätt så gör den oftast bara det som den brukar. Och om det den brukar göra inte har lett den framåt eller uppåt i den där trappan eller vad det nu är så är det kanske där man måste börja. Nämligen med att befinna sig utanför sin egen komfortzon guidad av någon som man har tillit till.

Tror inte på russinplocket, längre

Jag tror inte heller att man kan göra lite som man vill och känner och plocka lite här och där. Visst man kan låta sig inspireras men man behöver lära sig något i grunden om man sedan vill improvisera. Alla bitar i ridningen bygger på varandra. Och man behöver "Begin with the End in Mind" som Steven R Covey skriver. Om jag inte vet vart varje steg ska leda så kommer jag att lära hästen fel. Det har jag gjort så tro mig jag vet. Nu tänker jag efter mycket mer men inte just när jag rider då känner jag vad jag just nu behöver göra. 

Inte en utbildningstrappa

Sen har jag inte en trappa och kanske inte heller ett träd som min kära lärare von Ziegner. Men jag har en bestämd uppfattning om utbildningsskalan som den kallas på tyska och jag tycker inte att den går att använda som den är så jag har gjort om den, lite grann.