Drangelska unplugged

2019-02-03
22:32:00

Ryktning på ett skönt sätt eller på ett standardiserat sätt?

Det är så glädjande att det kommer fram ny och banbrytande forskning. Verkligen! 
 
Och så finns det forskning som jag inte vet om jag tycker är nödvändig. Som t ex att man har lagt forskningspengar på att ta reda på att man inte kan koncentrera sig om man är kissnödig. Behöver man verkligen ta fram bevis för det? Och lägga pengar på det? 
 
Och så blir jag så nyfiken på hur det kan komma sig att man behöver forska på hur hästen vill bli ryktad. Känner mig kluven inför det. Jag vet ju att det fanns en tid då jag också kom direkt från ridskolan till att bli med egen häst. Och då levde jag också i tron att man skulle rykta hästen efter ett särskilt schema. Med bestämda borstar. 
 
 
Linda Tellington-Jones
 
Och jag ska villigt erkänna att det krävdes att jag mötte den kanske viktigste personen i mitt hästliv; Linda Tellington-Jones som är grundaren till TTEAM-metoden. The Tellington- Equine-Awareness-Method. 
Det finns ett innan hennes inträde i mitt hästliv och ett efter, efter 1986. 
 
Hon lärde mig så mycket men framförallt lärde hon mig att lyssna in hästen. Att hästar inte ljuger. Att man inte måste borsta hästen i princip någonsin på ett sätt som den inte tycker om. Det viktigaste är inte att den blir ren. Det viktigaste är att man bondar. Hästen må vara hjälpligt ren. Så att utrustningen inte skaver. Men att den ska vara så ren är inget behov som hästen har. 
 
Rykten inget egenvärde 
 
Enligt en annan enastående forskare på häst Martha Kiley- Worthington så var det här med rykten ett sätt att hålla soldaterna sysselsatta så att de inte drog in till de kringliggande byarna och gjorde unga flickor med barn, spelade bort sin soldatlön och söp sig fulla. Och givetvis ville man imponera på kungar och vara beredd att när som helst gå ut i strid. Men i vår moderna värld har rykten som maniskt beteende från ryttarens sida inget egenvärde. Basta! 
 
Skapa ett band mellan ryttare och häst
 
Rykten kan vara gynnsam för hästen och främja dess välbefinnandeo och skapa cirkulation. Men bara om det sker på ett sätt som hästen är med på och finner angenämt. Den ksa göra att man bondar. Skapar ett band av förtrolighet och samförstånd. Annars ska man låta bli och bara borsta bort det värsta. 
 
Var man ryktar lika viktigt 
 
Inte nog med hur man borstar. Det är lika viktigt att veta var man ska börja om man har en känslig häst som har negativa erfarenheter. Och vad  man väljer för borste. Linda lärde mig att halsen är den plats hästen brukar ha mest spänningar i, eller ryggen, i varje fall om vi pratar om dressyrhästar ( halsen) och hopphästar (ryggen). Så börja någonstans där hästen uppskattar borstningen. Och välj rätt borste. När min fälttävlanshäst Giovanni skulle opereras för en tumör i hoven och vara konvalescent länge bestämde jag mig för att vi skulle utforska hur han skulle kunna börja älska rykten. Han hade alltid hatat den från dag 1 av vår bekantskap. Men jag tänkte att det var ett bra sätt att bonda vid alla besök på Ultuna. En gång i veckan i ett år i en obehaglig, för honom, miljö.
 
Giovannis läxa 
 
Så småningom förstod jag att han uppskattade mjuka borstar bättre och att rykta med ett drag och ett skrap mot skrapan var inte att tänka på. Han blev rasande. Och på halsen och ryggen och magen gick inte att rykta i vilket fall. Bara borsta med mjuk borste. Det var så jag utvecklade dubbelstrykningen och sen gick jag mellan varven runt hörnet och drog borsten mot skrapan. Och sen hittade jag en engelsk ryktborste med mjuk läderrygg.
 
Lite här och lite där - "brush by" liksom
 
Och med den började jag borsta honom, på rumpan. Efter ett tag fick jag göra det och huvudet och lägga in en sån dubbelrörelse. Men inte skrapa av mot skrapan. Sen fick jag göra lite huvudet och ett tag på halsen och huvudet igen. Och lite på rumpan och ett tag på ryggen och så rumpan igen. Till slut stod han still, lös och njöt av rykten för han visste att jag skulle lyssna på honom. I evighet liksom. Vilken skillnad det blev i vår relation. Han tittade på mig som något förvåndad. Och mild i blicken. Ungefär som att han var så nöjd med att han lärt mig att kommunicera. Genom att lyssna och anpassa min insats efter det han sa. Jag kan rekommendera det! 
 
Här är en film där jag ryktar Walle för första gången. Det bästa är om hästen är lös så klart så att den kan uttrycka sig. Och visa vad den gillar och inte! 
 
https://www.youtube.com/watch?v=TNQmBD3V2jE
 
Rid väl & genomtänkt! 
 
 
 
 
 
2015-04-01
12:00:00

Transversus och jag BFF

Om betydelsen av transversus och dess påverkan på multifiderna och hållningen

Transversus. Tänk om jag hade vetat om det jag vet om transversus idag, då. Då när jag var så skadad i ryggen. Eller om jag ens hade skadat mig så i ryggen om jag hade vetat det jag vet idag, om transversus alltså. Då när jag diagnostiserades med ”diskbråck” och vart sjukskriven och ordinerad smärtlindrande medicin av starkaste sorten och i mängder. Vad mycket lidande och vad mycket onödigt medicinerande med alla dess biverkningar som jag hade kunnat undvika då.

 

 

Antagligen hade jag inte heller ramlat av så ohyggligt många gånger som jag gjorde under ungdomsåren som jag gjorde när jag red på ridskolans ystra hästar och på Täby Galopps vilda fullblod.

Kärlek

Jag älskar transversus! Den är förvisso krävande transversus. Den behöver sin dagliga dos. Form är som vanligt färskvara. Men den är lika belönande. Självklart så är den verkliga motivatorn till att träna transversus att bli en bättre ryttare. Vore det inte för det så vore det betydligt mer skralt med motivationen. Det är några år sedan jag tack vare institutets mycket skickliga sjukgymnast Pernilla Olausson blev klar över hur värdefullt och viktigt det är att ha en tränad transversus för att undvika ryggont och ryggskador. Men, trots att jag regelbundet träffar Pernilla så är det först på sista tiden som jag förstår hur mycket jag kan använda en tränad transversus för att rida hästen till lätthet, lösgjordhet och samling.

Multifiderna

Transversus väcker hållningsmusklerna, multifiderna. De väcks inte av att man drar tillbaka axlarna eller sträcker på sig eller sätter sig på ändan. Näe, de väcks effektivt och bara av att man spänner an transversus. Till en början så är man glad att man hittar den om man hittar den. Sen inser man att den har en högersida och en vänstersida…oops! Sen inser man att man behöver gradera hur man spänner den. Alltså göra skillnad mellan bomstopps-på och lite på. Från 10 % till 100 % påslag.

Tacksam

Jag känner tacksamhet över att jag har fått lära mig det här och på så sätt bli fri från mina ryggproblem eftersom det inte går att vara en effektiv ryttare med ryggont. Jag känner stolthet över att erbjuda en utbildning där eleverna får lära sig det här med transversus. Dels för att det förebygger ryggont, dels för att det hjälper till att bota det onda, dels för att du kan hålla din balans utan att ta hjälp av tyglarna och dels för att du effektivt kan inverka på hästen med små hjälper om du tar sats ur transversus.

Så googla på transversus och olika sätt att öva den på. Balansplatta och pilatesboll hittar man prisvärt på  t ex Rusta.

 

2015-01-05
12:33:00

Vår första gästbloggare Heidi Asperheim

Här kommer vår första gästbloggare Heidi Asperheim. Hon är en mycket uppskattat medhjälpare på Drangelska ridinstitutet och agerar också ibland examinator i våra utbildningar. Utöver att ha varit elev till mig är hon också en stor inspiration och det är särskilt hennes berättelse om hur hon lärde sig att lasta sin häst som jag har inspirerats av.

Om lastning och tron på hästens samarbetsvilja

-Du kommer aldrig att lyckas med din mjuka stil. Han är så tuff och hård och du måste vara ännu tuffare för att komma igenom. Sen blir det bra. Det är inte kul men det måste du göra om du vill kunna åka med honom.

Jag fick tillbaka en genomsvettig, trött och avstängd häst efter ännu en misslyckad lastning. Krampen växte i magen. Då tog jag ett beslut. Om det är det här som krävs för att kunna lasta vill inte jag göra det. Jag klarar inte av det och vill inte utsätta min häst för det. Det är inte värt det. Bill ska aldrig behöva åka. Han får avlivas på plats om något skulle hända som kräver klinikvård. Jag ifrågasatte starkt om jag ens ville hålla på med hästar. För visst är den generella uppfattningen att om du har problem med lastningen har du även problem med hanteringen, tilliten, ledarskapet och disciplinen. Vad hade jag då kvar?Jag vill dela med mig av min berättelse om vägen från tvångsmässiga lastningar med en hård, farlig och okommunicerbar häst till lastningar med en samarbetsvillig, lugn och harmonisk häst som vill gå in.

Bill – en rädd och svårlastad häst

När jag mötte Bill, en fuxfärgad fullblodsvalack, var han sex år och hade vilat två år efter en senskada. Bill var en väldigt ängslig häst och rädd för allt, speciellt att gå över saker på marken – även en enkel bom.  Så fort jag krävde något i de situationerna blev motståndet och oviljan ännu större. Men när jag gav honom tid gick det bra. Om han t.ex. blev rädd för en stor vattenpöl och inte ens kunde gå förbi den, lät jag bara honom stå där en stund utan att jag gjorde något – bara väntade (ibland 10-15 minuter). Sedan gick det hur bra som helst att gå förbi, som att han inte var rädd alls.

Dåliga erfarenheter

Inte helt förvånande hade Bill väldigt dåliga lastningserfarenheter. När han lämnade galoppbanan var de 15 man för att få in honom, och det var inga milda metoder. Erfarenheterna från startboxarna var inte heller så roliga. Eftersom han bara hade startat på Täby galopp är min gissning att han endast hade åkt två gånger i sitt liv, en gång från uppfödaren till Täby och en gång från Täby till det stall där jag mötte honom. När jag ville flytta Bill till ett annat stall fick jag bara till svar: - Nej, han går inte att lasta. Du får ha kvar honom här. Jodå, tänkte jag. Klart han går att lasta om han bara får tid och inte är rädd längre. Jag hade lastat många olika hästar, även sådana som inte ville, så inga problem tänkte jag som litade på mitt tålamod.

 

Förtroendet raserades

Jag tränade att lasta Bill själv i tre dagar. Allt gick lugnt till och det var mycket godis, beröm, tid och tålamod. Tredje dan skulle vi åka till det nya stallet. Han stod lugnt och stilla och jag fick hjälp med att stänga. Men då förstod jag att vi hade behövt mer tid. Bakbenet smällde plötsligt till med väldig kraft och fart, som en impuls och den nyss harmoniska hästen förvandlades till 500 kg rädsla. Han var inte färdig att åka. Men vi åkte och han stod stilla under färden. Avlastningen var lite riskfylld och han for snabbt ut. Hade jag vetat vilka problem som sedan väntade oss hade jag aldrig åkt den gången. Förtroendet som vi hade byggt upp raserades. Vägen tillbaka var lång.