Drangelska unplugged

2014-06-28
17:40:00

Harmonihungrande kontrollknarkare eller de kallar oss dressyrryttare

 

 

Tänker att det faktum att man i litteraturen om ridning, så mycket och ofta talar om eftergiftens betydelse är för att det är så ohyggligt svårt att ge den.  De ryttare som inte bekänner sig till hoppning över 120 centimeter, fälttävlan eller dylikt som innebär att man bejakar språnget och den totala hängivelsen till skeendet, i det ögonblicket som där och då inte går att kontrollera hamnar i ovanstående kategori per definition. Vi kallar oss dressyrryttare.

Då är det kört

Och då är det kört. Eller början på slutet. Vill inte kalla mig dressyrryttare för jag vill inte bekänna mig till kategorin harmonihungrande kontrollknarkare eller HHKK. Motsatsen är ryttaren som absolut inte vill bli en HHKK och tänker att det går att försäkra sig mot det genom att inte ha någon tygelkontakt alls utan hästen får knata runt bäst den kan och gissa sig till det mesta. Vill inte vara en sån heller.

Antingen det ena eller andra

Inser att det är lättare att antingen vara det ena och hålla i och bestämma och inte ge efter i brådrasket för då kan den ju tappa takten eller öka farten. Eller släppa tygeln och bara låta hästen fara runt lite slumpmässigt hit och dit och vara harmonisk utan begränsningar.

Ta ansvar

För mig är sanningen att ta ansvar för delar av skeendet; inverka för att få kontroll men utan att begränsa hästen så mycket att den inte kan komma till att svinga i ryggen. Istället vill jag med tygelns och sitsens och skänklarnas inverkan hjälpa hästen att komma till sin kraft i sin dynamiska balanspunkt, (som ständigt ändras) och bli stark och rörlig och svingande. Helene (Helene Stridbeck, hästfysiotherapeut) säger att redan i det ögonblicket som ryttaren tar upp tygeln så börjar hästen låsa sin bröstrygg. Von Ziegner ägnade veckor åt att lära mig detsamma; att ta upp tygeln utan att störa hästens rytm och balans dvs utan att den skulle låsa sin bröstrygg.

Hängivelse och kontroll

Jag söker en balans mellan hängivelse och kontroll. Utan en viss känsla av kontroll kan jag inte ge mig hän och utan viljan att ge mig hän kan jag inte få kontroll över ett språng utan att samtidigt förgöra det. Ridning är rörelse och galoppen är ett språng och där handlar det om att våga följa med. Eller för att citera min gode vän von Ziegner: dressyrryttare försöker lösa problemen genom att bromsa och rider alltid, alltid för långsamt och håller i för mycket. Själv tycker jag att han har mer än en poäng i det men skulle inte säga alltid och alla.  Rid väl! 

Kommentarer:
2014-09-04 @ 15:56:49

Låter ju hel sunt!
trevlig hemsida och blogg

2014-10-31 @ 10:25:32
#2: Johanna

Intressant.

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: