Drangelska unplugged

 

Vaknade i natt av att en hemsk dröm. Konsten att utbilda häst och ryttare hade fallit i glömska. Ingen visste hur man gjorde längre. Så man hade bestämt att hästar skulle förbjudas, och hästhållning likaså. Det fanns visst studier som visade att det var oekologiskt och belastningen på miljön var alldeles för stor.

 

Och att rida hade dessutom visat sig vara alldeles för skadligt för hästarna. De tog skada, blev halta, olyckliga, gick runt med painface och hade sadeltvång. Dessutom hade försäkringsbolagen satt stopp. Både för att försäkra hästar och för de som ville rida. Alldeles för farligt helt enkelt. Både att hantera hästar och att rida. Det var bara några veckor kvar nu, sedan skulle det bli helt förbjudet att hålla häst och rida. 

 

Jag försökte i drömmen förtvivlat att förklara och visa hur man kan göra så att ingen tar skada. Eller i varje fall nästan ingen. Hur det kunde vara roligt även för hästen. De sa att jag var tvungen att bevisa att hästen inte bara kom till mig för att den ville ha mat. Den skulle vilja komma till mig ändå, och till och med när jag konkurrerade med hö eller havre. Den häst som gick ifrån maten för att vara med mig fick jag behålla och rida på. Den andra...

 

Wild Love räddade mig
När jag fick reda på kriterierna så visste jag att det skulle kunna gå ändå att rädda dem från att bli mat. I varje fall Walle, Wild Love. Med Taboo såg det värre ut. Skräcken tog tag i mitt hjärta och kramade ihop det till en hård boll som landade i magen. Men jag försökte att ta djupa andetag och fokusera på Walle. Jag visste att han skulle lämna maten alla dagar i veckan för att bara få hänga med mig, med oss. Men skulle han visa det om jag var nervös och orolig. Han som är så känslig för sinnesstämningar. Så.. vaknade jag. 

 

Men ibland blir jag orolig. Tänk om det skulle bli så som jag just beskrev det. Tänk om de djurrättsaktivister som inte tolererar annat än positiv förstärkning för att utbilda ett djur bildar lobby och röstar ner oss andra. Tänk om den gamla, fina ridtraditionen som också finns, som bygger på kamratskap ända in i kaklet skulle försvinna bara för att ingen längre vet hur man gör. Tänk om den kunskapern skulle försvinna precis som förmågan att läsa skrivstil har försvunnit hos de som är unga nu. Och där ingen heller verka vilja lära sig från grunden utan bara letar snabba lösningar. 

 

Tänk om kunskapen om hur man successivt utbildar hästen helt och hållet efter den invidivdens förutsättningar. skulle gå förlorad. Vetskapen om att man ibland kanske måste lägga örat mot sin hästs panna och lyssna känna med handen över dess kropp och fundera över om det är dags för nästa steg. Eller om det är bättre att avvakta lite till och låta det nyss erövrade få djupna.

 

Hur man kan erövra konsten att rida utan bett  och med bett, utan sadel och med sadel. För att det finns kunskap om hur man kan göra det på ett gynnsamt och meningsfullt sätt, för båda. Och också hur man utbildar en människa till att bli ryttare, med avsuttna övningar för kroppen och psyket och likaså avsuttna övningar för hästen och hur man bygger upp kroppsmedvetenhet hos båda och samtidigt guidar dem till att svetsas samman till ett team, ett par, ett ekipage som rör sig som en kropp. Tänk om det skulle försvinna. Tänk om.. 

 

Om det blir verklighet så får det bli Walle som gör testet. Eller så får jag mata Taboo till dess att han ser ut som en boll med små pluppar på. Tills dess så tänker jag oförtrutet fortsätta med min mission att förmedla god ridning, gynnsam ridning och samvaro med hästar som får de flesta hästar att lämna maten för samvaron med sin människa och ryttare.