Drangelska unplugged

Lätthet och ren lära?

Herr von Neindorff talade ju mycket om lätthet och välridna hästar. Han menade att den rena ridläran, som hans såg sig som en tjänare av var den rätta vägen och att resultatet var lätthet och elegans. Men, hästarna som jag fick rida kändes allt annat än lätta. Antingen så var de ganska unga, klart oeleganta och rätt busiga eller så var de betydligt äldre och stela och stumma. Var och när skulle den här lättheten inträffa?

Lätta mitt hjärta

Efter ett glas vin på kvällen så bestämde jag mig för att lätta mitt hjärta. Jag kunde ju inte skriva om det han gjorde. Den lätthet han pratade om stod ju inte att finna när man red hans hästar. De kändes allt annat än lätta. Jag var verkligen förtvivlad men att skriva om lätthet som inte fanns var verkligen inte möjligt för mig.  Det blev tyst. Och det förblev tyst en lång stund.

Kvällen var över

Egon von Neindorff reste sig tungt ur sin stol. Med sammanbiten min menade han att det nog var bäst att vi skiljdes åt nu.  Klockan var bara halv elva. Han följde mig som vanligt till dörren och kysste mig som vanligt på handen men stämningen var spänd. Jag började gå nedför den långa trappan. ”Frau Drangel ropade han efter mig vilken tid kan ni vara klar att rida imorgon bitti?”  Sen frågade han vilken tid jag trodde att jag skulle vara klar att rida nästa morgon?

Sanningens minut

Nästa dag fick jag veta att jag levde. Knappt hade jag ridit klart en häst så kom en skötare med nästa häst sadlad och klar. Herr von Neindorff satt inte i sin sedvanliga ”kapuff” utan stod i ridhuset och gav instruktioner. Det var galoppombyten i serier och piaff och passage och levader beroende på vilken häst som hämtats fram. Efter tre hästar kände jag mig svag i benen och övertygad. Kanske hade ingen före mig varit så ärlig mot honom. Han var en så betydelsefull person att folk tassade runt på tå runt honom.

Nära relation

Den här incidenten gjorde att vi blev ännu närmare bekanta och vi hade verkligt roligt när vi sågs. Minns bl a en eftermiddag då vi tillsammans med hans högra hand och kanske fd kärlek Frau Oehlert satt på ett sånt riktigt gammalt wienercafé och åt bakelser och jag ställde lite frågor och så pratade de gamla minnen. Det var en makalös upplevelse att höra dem minnas gamla tider och tävlingar och besök av beridare från Wien! Så fort de tappade lite fart så ställde jag bara en ny fråga till en av dem och sen var de igång en timme till.

Besöket från Wien

Egon von Neindorff berättade om när han hade förberett sina elever i veckor och månader inför besöket av hans goda vän från Spanska Hovridskolan i Wien eller ”spanska”som den kallades kort. När denna beridare från Wien sedan kom såg han på ryttarnas uppvisning och sedan sa han till Herr von Neindorff. Vad fint de sitter! Synd att de inte kan rida! Så intressant reflektion av någon som ändå kom från en instutition som genom tiderna lagt så mycket vikt vid just sitsen. Vid tiden då jag besökte ridinstitutet i Karlsruhe så fungerade det så att eleverna först fick sitslektioner på longerlina av Frau Ingrid Oehlert i tältet. När de ansågs bra nog så fick de komma in till de vanliga lektionerna i det stora ridhuset.

Hummade

En av de saker som jag tar med mig från Egon von Neindorff är omsorgen om detaljerna. När han skulle hjälpa mig med piaffen så hade han en hel spöhängare full med olika sorters spön av olika tyngd, styvhet och längd. Sen stod han där och hummade och kände på spöet och tittade på hästen och sen valde han vilken pinne han skulle ha till att  touchera hästen. Och han hummade alltid så kärleksfullt när han arbetade med sina hästar. Och så kommer jag ihåg at han oftast var med när hästarna skulle skos. Han satt där på en stol och övervakade det hela.

Ett annat liv

Vi talade ofta i telefon efter min sista resa ner till honom. Han undrade vad jag tyckte om ifall att han skulle flytta från den stora anläggningen och köpa ett mindre ställe, kanske vid någon sjö. Och bara ta med några av hästarna. Kunde jag tänka mig att bo vid en sjö? Skulle jag vilja komma och bo där med honom? Ville jag dela hans sista år som Baronessan von Neindorff?

Sent påkommet

Det var så rörande på något vis att han så sent i livet kom på att han ville göra något annat än att vara kvar i denna kasern där han tillbringat större delen av sitt vuxna liv. Jag förklarade för honom att jag hade andra planer med mitt liv än att bli Baronessan von Neindorff. Vi höll kontakten tills han dog senare och då visade det sig att han hade ett manuskript i sitt nattygsbord till en bok. Han såg sig som en tjänare av den rena läran.  Det var han i sanning. Jag fick äran och nöjet att skriva ett kapitel om hans liv i boken. Ingrid Oehlert hans mångåriga vän lever än och har hälsan och undervisar och vi har fortfarande kontakt med varandra. Det är en rikedom och jag är så tacksam för det.