Drangelska unplugged

Politik

Vad handlade det här om, egentligen? Var det kunskaperna som skulle premieras? Eller handlade det om politik? Att kontrollera sina konkurrenter? Började också känna att det faktum att Bent inte kunde hjälpa mig med galoppen mer och mer handlade om att han inte visste hur. Inte han själv heller när han försökte galoppera Aureolo blev det inte en bit bättre. Det blev ju besvärligt för Bent då utåt. Folk kunde ju börja tro att metoden inte fungerar. Så han började visa sig irriterad mot mig istället.  Han började yra om att ”se till att dina elever inte rider ifrån dig.Så for liksom faen i mig. Jag bestämde mig för att vid nästa besök hos Frauke så skulle jag be att få se filmen med de som red upp för riddarprovet samtidigt som hon gjorde det.. Då även Bent gjorde det och grundlade sitt riddarskap och tog sina egna ringar.. 

Schwanger mit einer Idée

Jag brukar säga att vi vill bli förförda och förtjusta! I allefall jag. I allefall då! Det är härligt att vara förförd och förtjust! Av ett koncept av ett sammanhang. Av en ide! På tyska säger man att man är ”Schwanger mit einer Idée” man är havande med en idé. Det är så bra beskrivet! Man vaggar runt alldeles upptagen och lycklig av det hela. Men nu hade definitivt ormen kommit in i paradiset. Jag tvivlade. På konceptet. På ridningen. På den här ”politiken” bakom kulisserna som jag varit helt ovetandes om. Naiv och genuin och godtrogen som en sann labrador var jag. Vet inte vad som var värst. Jag kom inte vidare i min ridning och Bent visste inte någon råd. Fast det sa han inte.

 Lät andra fuska-inte jag

Samtidigt som han lät så många andra fuska sig igenom sina ridprov så fick inte jag rida upp för det och ha det som jag kände då ; avklarat! Det störde mig enormt. När de andra inte klarade det och blev godkända ändå. Hur kom det sig då att jag inte fick fuska mig igenom det. Och samtidigt kände jag : vill jag verkligen fuska mig igenom det som de andra? Kan jag känna mig stolt och äkta då. Äkta är så viktigt för mig! Genuint och äkta och innerligt. Kan det vara genuint och äkta och innerligt om jag fuskar mig igenom det? Och ändå; de andra fuskade sig igenom. Varför fick inte jag göra det? En hemsk tanke malde i bakhuvudet. Han hade ju godkänt en ryttare i Norrland bara för att ge lite motvikt till Ewa Jälmbrant så att hon inte ensamt skulle få framstå som så bra, som han uttryckte det.

Individuell resa

Var han rädd för konkurrens från mig? Började han känna sig hotad av mig? Han uttryckte ju att jag skulle passa mig så att jag inte blev frånriden av mina elever! Såna termer hade jag aldrig tänkt i. Och tänker fortfarande inte i såna termer. För jag tror inte att man varken kan eller ska jämföra sig med andra. Det går liksom inte ändå. Det kan aldrig bli rättvisa jämförelser. Jag jämför heller inte mina elever med varandra eller rangordnar dem i någon sorts duktighetsgrad. Vi gör ju alla vår egna och högst individuella resa. Den är viktig och värdefull just för att den är min.

De andras galopper

Så började jag fundera över de andras galopper. Och hur Bent hästar galopperade. Eller inte galopperade. Och hur de piafferade, eller faktiskt inte piafferade. Det kändes som att den enda hästen som faktiskt piafferade utan att man taktfast knackade honom på rumpan var Aureolo. De andra stapplade lite markbundet och vickade lite från sida till sida utan kadens. Hmm. Vad var det egentligen jag såg nu när jag började titta?

Koka soppa på en spik

Och till det kom då väpnarprovet. Och sen longeringsprovet. Lite som att koka soppa på en spik. Dvs alla ska få vara med och därför måste vi sänka nivån enormt. Och sen alla som gjorde sina riddarprov utan att ha grundutbildat sina hästar. Och alla som avlade godkända prov utan att varken rida ”halva steg” eller galoppombyte. Vad höll egentligen på att hända med min så högt älskade akademiska ridkonst? Tack vare min enorma lobby, alla kontakter med journalister och alla böcker och reportage. (Jag var ju journalist för tidningen Ridsport också så jag visste hur man skulle få publicitet). Bent Branderup var efter några år i Sverige med mitt stöd större här, än i Tyskland varifrån han ju kom yrkesmässigt sätt och där han sas slog igenom från början.

Den ödesdigra dagen närmade sig

Så kom då den ödesdigra dagen då jag var på besök hos Frauke i Tyskland och jag minns t om var vi satt. Det var uppe i deras lägenhet som de hade byggt ut ovanpå stallet på gården där de bodde. Så mysigt satt vi där i varsin fåtölj Frauke och hennes man, Matthias och jag. Vi tittade på en sådan vanlig tjock-tv med ett sånt vanligt tjockt kassettband i videobandspelaren. Vid den här tiden vet jag att Bent hade flyttat till Danmark och Carina var på väg in i hans tillvaro. Nåväl, vi tittade på filmen och ju fler ryttare som red desto tystare blev jag.