Drangelska unplugged

Bent Branderup och då Silke Branderup, Bents första fru och mor till hans första dotter. Silke var den som upp

muntrade honom att skriva böckerna. 

 

Min mor höjde ett varningens finger och även min amerikanska sambo menade att ”you cant burn the candle in both ends”. Men jag bara skrattade och menade att det gick bra att ha ridlektioner varje dag och sedan rida de egna hästarna tillsammans med alla underbara praktikanter, varav jag måste nämna är Charlotte Strand och Irene Kjaernstad från Norge. Det blev tre böcker till sist på eget förlag. Översätta och packa och skicka gjorde jag på kvällarna efter att barnen lagt sig. Varannan helg var jag borta och höll kurs och sedan höll jag lektioner måndag-fredag.

Norrland kallade

Norrland kallade och vi bestämde oss för att förlägga några kurser på Hippologum utanför Umeå. Jag beslutade mig för att faktiskt ta med Aureolo. Han fick åka med Greens spedition. Greens vart så imponerade av Aureolos väsen att han fick stå modell för den häst som de lät lackera på förarhytten. Kurserna dominerades förstås av Ewa då Jälmbrant nu Petterssons makalösa Hårfagre. Det var en fröjd att se honom utföra levader och terre á terre! Bent ville ofta sitta upp när Hårfagre var med och blev som ett barn av att rida honom. Det var vid ett sånt tillfälle med ett riddarprov i anslutning till kursen som jag började känna att något var fel.

Väl arrangerade riddarprov

Frauke berättade regelbundet för mig hur de arrangerade riddarprov i Tyskland. Det var alltid en stor festmåltid. Silke, Bents dåvarande fru lagade maten och riddarbordet dukades. Ridhuset smyckades. Alla red till egen vald musik och pengarna som erlades hamnade i en gemensam kassa för att just kunna slå på stort när det var dags för festmåltiden och också för framtida gemensamma projekt. Så var det inte alls här. Bara i början. Men sen blev det liksom annorlunda. Hur mycket jag än försökte och ville ordna och fixa så blev det mer och mer så att Bent inte ville komma tidigare till Stockholm. Kvällen innan för att hålla riddarproven var otänkbart. Kontant betalning krävdes och ingen gemensam kassa för festligheter anlades. Vad hände med gemenskapstanken? 

Försökte beveka honom

Ingen gemensam festmåltid arrangerades. Jag försökte beveka honom och be honom åtminstone komma tidigare på fredagskvällen och ett tag gick det. Men sen tyckte han att de som skulle rida upp kunde göra det på sin egen betalda ridtplats? Då började det bli obekvämt för mig kände jag. Men, hallå de hade ju redan betalat bra för sin ridplats. Nu skulle de plötsligt rida upp på den redan betalda platsen och sedan betala närmare 5 000 kr för att få avlägga provet också. Och inget särskilt festligt eller speciellt på kvällen utom den eminenta måltid som Cattis Oxelberg på Johannesberg i vilket fall ordnade. Konstigt kändes det. Men så vid en resa till Norrland så började känslan av att något inte var helt i ordning växa sig starkare.