18:58:11
Om att luta sig in i obehaget och om att fortsätta simma
Nu är det november och det är bara att luta sig in i obehaget. Antingen regn och lera eller snöblandat regn och småfrusen lera. Faktum är att jag nog föredrar snöblandat regn och småfrusen lera för den fastnar man inte i någonstans vid fotknölarna utan den småfrusna leran har faktiskt en underbar konsistens som bär gummistövlarna och skottkärran när man försöker mocka hagen och fylla vatten och halm därute i mörkret.
Men, helfruset och massor med snö är jag gärna utan. Det är så mycket extra jobb och broddar och hej och hå som är förknippat med mycket snö. Stängseltråd som sakteliga viker sig ner mot backen. Skrapa rutor. Släp som fryser fast och en massa skottande av snö. Hellre lite småfruset som sagt.
Vi står på ett stall med en helt fantastisk stallägare. Hon är så samarbetsvillig när vi har önskemål som är både krävande och utanför boxen: "-Ja, men visst gör så, säger hon bara."
Vi är lika chockade varje gång. Nu byter vi hage för att Walles mage inte ska reagera som Pavlovs hundar varje gång någon ska fylla höpåsar och han ska stå och se det från sin hage men ändå inte ska få komma in och få mat. Det resulterar i att magen börjar producera för att bryta ner hösilaget och så kommer inget.
Så nu ska han få gå med sin stackars tåliga kompis Rio i en hage där han inte behöver titta på när höpåsarna fylls. Istället kan ha titta bort till lösdriften och hålla koll på ridbanan och rulla sig i megamysig lera och allmänt bara klafsa runt och valla Rio runt en gammla matkällare. Det blir nog bra.
Och om man bara har lite lyse på ridbanan att lysa upp mörkret eller gårdsplanen för den delen så kan man ju göra ganska mycket för sin ridning. Förkortat skritt, öppna, sluta, renvers. Övergångar till trav ur öppnan. Piaff, skritt, piaff. Galopp, skritt, galopp. Taboo börjar bli lite höstbusig och tror att det är varg i varannan buske i Brottby. Skönt att ha med sig en häst som är så uppmärksam ut i skogen...
Walle är ohalt nu efter att hans hagkompis Rio bad honom att sluta mata runt honom som en galen border collie. Sen lyckades han skada sin gluteus mot takfonten på en lillstuga. Ja, jag vet att det låter helt absurt men det gjorde han i skritt, mot en Lill-stuga på vägen till ridbanan.. Mycket ska man vara med om. Men igår när vi gjorde rakriktande longering med sadel på så visade han att han hade både dressyrtrav och skolor över mark utan att så mycket som att ana en hälta.
Så nästa vecka är det dags för ryttare i sadeln också tänker jag. Jätteroligt! Och så ska vi ju till Spanien och reka lite inför framtiden.