17:30:35
Det eviga kalibrerandet
Funderar över det här eviga kalibrerandet, som ryttare, som hästägare, som människa.
Kanske bara jag
Det kanske bara är jag som håller på så, och funderar och ändrar och lyssnar in och av. Nej, det är klart att det inte bara är jag. Men, ibland när jag läser och lyssnar och scrollar så slås jag av att många verkar veta hur det är och hur man gör ungefär som att det skulle vara något man vet och kan och gör en gång för alla.
Vad skönt det vore
Och jag medger gärna att jag många gånger drömt om det. Gud, vad skönt det skulle vara om man bara en gång för alla; röjde upp, städade bort, talade om, ställde till rätta, ställde in, stängde av, satte igång, sa ifrån osv. Bara att det inte fungerar så i praktiken.
I praktiken behöver man/jag/du/hen/vi ständigt kalibrera, dvs ställa in och anpassa oss och det vi gör. Och göra om och göra mindre eller lite mer.
Ett praktiskt exempel:
Vi stod en gång på ett stall där vi skulle bestämma foderstaten en gång för alla på hösten och sedan hålla det över hela vintern...Nu kanske det låter helt normalt för dig men för mig är det helt koko. Det beror ju på. Hur mycket vi rider. Hur stressig miljön är. Om det är varmt eller snarare vargavinter. Om fodret varierar i kvalitet. Om hästen får någon åkomma som gör att den en period inte vill äta för att sedan behöva äta upp sig. Eller precis tvärtom.
Ett annat exempel:
Du ger en hjälp med skänkeln. Hästen svarar inte. Du ger en till hjälp lite starkare. Inget händer. Nu måste du förstärka den här hjälpen och därför har du utrustat dig med ett spö. Nu reagerar hästen. Du berömmer den och förhåller dig neutral dvs ger ingen hjälp. Och nästa gång du ger hjälpen så är den inte i maxläge direkt eller med spöet med en gång utan du utgår från att hästen har förstått och lyssnar bättre för att den inet vill ha förstärkningen. Med andra ord så kalibrerar du din insats.
Livet är organiskt dynamiskt
Och i övriga livet så behöver du ibland säga ifrån och ibland ha mer flexibilitet och ibland vara lite mer inlyssnande till andra och ibland mer till dig själv. Det är liksom inte statiskt och verkligen inte så himla lätt. Det är ett evigt kalibrerande. Det är det jag vill bli bra på och också lära mig att uppskatta. Dynamiken i tillvarons kalibrerande. Det är liksom inte statiskt. Livet. Det är dynamiskt och organiskt.