Mitt eminenta resesällskap bestod av min elev Mia Lönnroth från Finland som har gått vår utbildning. Och en ny mycket trevlig bekantskap, Satu Kokkonen. Mia hade hyrt en bil så jag klev bara ut ur terminal 2 på Münchens flygplats och in i en luftkonditionerad bil. Lyx!
Hon beskrev det också så fint efteråt att nu hade hon varit i en land som ligger vid alpernas fötter, med böljande gröna kullar och vänliga människor klädda i traditionella kläder, lederhosen och dirndl. Kor med skällor små katolska kyrkor i varje liten by, god mat och vackra vyer. Nu hade hon varit i Hobbitarnas land.
Vi åkte först till Anja Beran.
Det är sex år sedan jag var där sist. Och fem år sedan jag senast red för henne. Sen kom förluster i familjen emellan. Anja välkomnade mig med ett vänligt ” Na, Christina, wie gehts Dir? Dessförinnan hade vi visats runt av en av hennes tyska elever som studerar ridkonst inom ramen för ”Anja Beran-stiftelsen”. Eleverna rider och arbetar där sex dagar i veckan i sex år med kost och logi betalt och ca 5500 kr i månaden i lön. Ännu har ingen av dessa unga tjejer stannat mer än ett år.. Och det kan ju bero på att så vackert belägen gården än är så ligger den avlägset och i byn Krottenhill, några km bort, där tjejerna bor så händer verkligen…inget! Och är man 18-19 år så är det mycket man vill.
Ledig dag med hästpassning
På sin lediga dag hjälps tjejerna åt att ta in och ut hästar. Men, de mockar bara en dag i veckan. Stämningen var väldigt god mellan utbildare, Anja och elever. Vi fick se några elever rida och vi fick se Anja rida och vi fick se hur man arbetade med en treåring under inridning. Jag hade fått en timmes audiens för en artikel som jag vill skriva om rakriktning. Men innan vi hade visats runt på den fanastiska anläggningen som rymmer 50 hästar, kameler, grisar, kaniner, getter och röda hjortar; och druckit kaffe, beundrat det blivande biblioteket och jag hade fått min intervju så hade det gått nästan 4 timmar.Tack Anja!
Summa summarum så är det enastående att någon är så trogen sitt koncept och så uthållig i sin strävan. Från 7.00-20.00 är Anja i ridhuset nästan alla dagar i veckan. Frånvaron av mobiltelefoner var påtaglig också hos tjejerna som var studenter. Och vad ska de med dessa till? De är ju hela dagarna på gården sex dagar i veckan. Intressant! Så inspirerande å ena sidan, denna totala hängivenhet. Samtidigt är det få förunnat. De ekonomiska förutsättningarna har ju inte alla. Och sen är det inte alla som kan ge sig hän på det viset. Om man har barn så ser det lite annorlunda ut. Det enda som är tråkigt är ju att det inte är så många som kommer att kunna följa i hennes spår, trots stiftelsen. Inte om de alla hoppar av efter max ett år. Kanske man kunde göra det på något sätt så att fler fullföljer. Knyta fler utbildningsplatser till lärandet kanske vore ett sätt? Men å andra sidan hur många platser finns det men den här höga nivån.
På vägen till vårt hotell i Ohlstadt så åt vi på en trevlig restaurang med vidunderlig utsikt över die Voralpen, bergen. God pasta fick vi och jag introducerade begreppet "Radler", hemma i Schleswig-Holstein drack vi "Alsterwasser" men det är samma princip. En god öl med weisse Brause, alltså sockerdricka. Läskande och gott! Efter helgen kommer det mer om symposiet i Schwaiganger, Bayerns Haupt- und Landgestüt!
