Drangelska unplugged

2015-05-07
23:12:00

Sitta till utsidan

Till Charlotta, och Markus och säkert några andra också!

Först och främst har vi rakriktningen för att hästen ska kunna hålla balansen.

Jag sitter till utsidan igenom hästens grundutbildning dvs då den lär sig att bära sig i ett flexormönster, dvs med sökning framåt-neråt och med engagerande av magmusklerna och musklerna på halsens undersida vilka är ansvariga för att flexa hästens kropp så att bröstryggen kommer upp. Därvid sträcks kotpelaren också framåt-neråt och manken liksom dras isär. För att kunna göra detta på böjt spår i ställning, vilket är onaturligt för hästen; den vill på böjt spår gå med halsen ställd utåt och höjd i ett extensormönster. så måste ryttaren sitta till utsidan.

Hästen bär sig i naturen och i sitt outbildade tillstånd ( många hästar har burit ryttare i många år men är inte utbildade för sin uppgift för det…) i extensormönster dvs med sänkt bröstrygg, svank och höjt huvud-hals. När den går på en volt så lägger den all sin vikt på inner framben och kompenserar för det genom att ta halsen utåt. Nu vill ryttaren ta halsen inåt för att få halsen på voltspåret och tar då ett ställande, eller ledande tygeltag. Men om ryttaren gör det utan att kompensera för detta åt hästen genom att sätta sig tydligt till utsidan och ibland t om övertydligt dvs jättesnett på den väldigt sneda hästen, så kommer hästen att falla inåt. De flesta hästars reaktion på detta är att de efter att ha försökt ta halsen inåt, slå upp huvudet och öka farten. Några få tvärbromsar (det kallas på ryttarspråk istadighet, när det i själva verket bara är ett försök att hålla balansen) och en del blir bara långsamma. Ju rakare hästen är eller ju mer du har rakriktat den desto mer kan du sitta mitt över hästen eller bara ett uns ut till utsidan.

Du sitter i princip till utsidan till dess att hästen kan tricket att flytta bröstkorgen ut när den ska böja inåt. Det innebär att du givetvis utbildar öppna och sidförande skänkel och skänkelvikning först och så länge det behövs till dess att hästen litar på sin ryttare och på sin förmåga att kompensera för att ta halsen in genom att lägga vikten ut och också sänka sin utsida. När hästen behärskar det hyfsat kan man börja introducera slutan vilket är mycket svårare för hästen att utföra utan att återigen tappa balansen och köra upp huvudet. Stången är ett effektivt sätt att mörka den här reaktionen hos hästen och kan givetvis rätt använd också vara en hjälp men med mycket obs på hur den används.

Allt detta kan du själv läsa dig till i Karin Blignaults bok ” Equine Biomechanics for Riders”. Jag anser att den borde vara obligatorisk för hästägare som vill rida. Det som är skönt med att ha läst den är att man inte behöver diskutera Newtons äpple längre. Det är gravitationen som har makten. Hästen föds. Den äter inte först. Den reser sig och lär sig hantera gravitationen. Som ryttare är det vår skyldighet att inte göra det omöjligt för hästen att hålla balansen med oss på. Utan istället hjälpa den att bära upp oss över en höjd bröstrygg och med svingande bakben till en utsida som kan reglera takt och tempo. Och med ryttaren sittandes till utsidan för att hjälpa hästen att förstå hur det här ska gå till.

Det tar ett tag. Det svåraste är som vanligt att omedelbart ta kontroll över sin kropp.

Ps Ber om ursäkt för att min dator har vänt alla mina bilder. De såg inte ut så på skrivbordet och timmen är för sen för att ta strid med en Mac Book Air :-)

Kategorier: Allmänt, Riding, akademiskt, hästar, rehab, utbildning | Taggar: Psykologi, hästar, innerskänkel, ridning,,akademisk ridkonst, Bent Branderup, ridkonst, ridning,,facebook, trådar, ridteori, besserwisser | Läs 1 kommentar. Lämna den andra kommentaren!