14:02:00
Det är kursdags!
Inte gjort läxan
Vanligtvis vill jag inte åka på kurs till en lärare och mentor som jag högaktar när jag känner att jag inte riktigt har gjort min läxa. Så då kanske du undrar varför jag inte har gjort det. Den historian är så lång och så tråkig. Men den korta versionen lyder så här.
Flytt till bättre blev sämre
Nya diskbråck gjorde intåg i vardagen förra hösten med samma symptom, svårt att styra höger ben och ännu svårare att belasta vänster. Dålig kombo. Smärtorna var galet jobbiga och fokus låg på att sköta mitt jobb som ridlärare inte rida själv.
Vi flyttade till ett stall som skulle passa vår andra häst Walle med hans magsårsproblematik. Sen utvecklade sig det så att den inte passade någon av dem, tyvärr. Och då smittan bröt ut över Mälardalen och framförallt Stockholm, Åkersberga där våra hästar bor och alla stall stängdes så blev det stopp.
Ingen ridmöjlighet
Vintern tillbringade vi med omöjligt ridunderlag och is och halka och ingenstans att rida eller longera och hagvistelse i små som jag kallar det burar. Det var tufft. Ljusningen kom i början av juni. Så, ja vi står lite på ruta ett igen som när vi red för Anja förra året… och det är ganska pinsamt tycker jag. Men, vad kan jag göra åt det.
Säger som min vän Pernilla: ”Man får göra vad man kan med det man har där man är.”
Så älskade, bästaste Boozie som nu är inne på sitt tjugonde år och har gaffelbandsskador som man inte kommer tillbaka ifrån enligt statistiken också jag med mina två år av återkommande skador ska borsta av oss och rida kurs.
Stortvätt
Borsta av oss… näe kanske inte riktigt. Vera kommer att ta sig an Taboo och det kommer sannolikt att ta två timmar innan han är tillnärmelsevis vit igen. Vi står på torv i vårt nya stall. Vilket är samma sak som att han alltid är 50 nyanser av brungrått.
Skadeanpassa utrustningen
Själv har jag ridit med en av Veras ridstövlar på ena foten och en av Camillas ridstövlar på andra foten för att avgöra med vilken av dem risken är minst att mitt transplantat går upp. Den huden som är hela insidan av höger ben från fotknöl till halva låret är väldigt kinkig ännu. Ska jag vara ute i solen på stranden så ser jag ut som den engelske patienten på rymmen. Men jag har gett mig dän på att jag ska rida i sadel den här gången och med stövlar blir det för det är det enda som är hyfsat möjligt i mitt tillstånd.
Rehabträning
Och själva har jag tränat som en iller för att mota mina diskbråck i grind. Jag har, håll i dig nu, stått på en crosstrainer som hade nästan rostat ihop i mitt arbetsrum nästan varje dag i 6 månaders tid. 25 minuter om dagen. Och varje dag har jag gjort mina fem riktade övningar för att bli bättre i min bål och runt mitt bäcken. Håll med om att det är bra gjort!
Jag mår så galet bra av det men det är svårt att få in i en vardag som består av långa dagar som det är. Men, nu kan inget stoppa mig. Jag kommer att bli starkare än jag någonsin varit. Och då blir jag sannolikt också lättare att bära på för Taboozie.
Alla ska ha sitt
Nog nu ska jag hämta lastbilen och sedan ska lilla Walle också få sin beskärda del av uppmärksamhet innan vi åker iväg. Rakriktande longering såklart. Vid senaste besöket av sjukgymnasten bekräftade hon att han är 75 % bättre i sitt bakknä. Jubel och hurrarop! Kanske ses vi i helgen.