Drangelska unplugged

2019-09-15
18:41:10

Heja mesar som Ingrid Klimke! Tränar du din häst eller sliter du ut den?

 

 

Ofta vet man inte svaret på den frågan förrän efter ett tag. Men erfarenheten har lärt mig många saker. Det är fördelen med att ha hållit på ett tag. Andra kanske tycker att jag är mossig. En tant med massor med åsikter. Kan känna lite i luften ibland från de som är kanske 30 år yngre än vad jag är att de tänker: "Mäh, herregud! Typisk tanter att vara mossig eller att mesa så där." 

Jo, det är många genom åren som menar att jag mesar med mina hästar. Att jag liksom inte tar i ordentligt när jag tränar hästarna. Att jag är alldeles för försiktig. 

Jag kommer ihåg när vi började med TTEAM och TTOUCH och hade Linda Tellington-Jones på regelbundna besök på vår gård; MTC Trainingcenter i hjärtat av Schleswig- Holstein i Nordtyskland.Vi talar 1988. Då var det många av de holsteinska hopphästuppfödarna som kom på hennes demokvällar som stod där och hängde över sargen och tyckte; vad är det för trams?

”Klappa till hästen bara.” ” Den är bara dum, gå på den osv”.. "Men, gud vad ni mesar! Kom igen, kör på bara!"

Vi var långt före vår tid då, med Linda och även Sally Swift som bodde hos mig i 3 månader. Vi mesade och det var töntigt och långsamt och många menade att man bara skulle ta i och rida fortare och hårdare och en gång till osv. 

Idag är det mycket bättre. Det finns många ridlärare som har tilläggsutbildningar. En del har t om studerat inlärningsteori och förstår att hästar faktiskt inte skiljer sig från andra djur nämnvärt. Dessa teorier fungerar både på hundar, hästar och delfiner. 

Och forskningen stödjer att hästar inte alls kan tränas så hårt som människor t ex. Och att tävlingshästar i enormt hög procent lider av magsår pga stress. Alltså att dessa hästar tränas på ett för hästarna ogynnsamt sätt; det skadar dem. Inte konstigt att djurrättsaktivisterna flåsar oss i hasorna. De har ju faktiskt rätt. Vad ger oss rätten att jaga runt våra hästar på ett sätt som gör att de får magsår. Eller flytta runt dem hur som helst och utan hänsyn till deras inre välbefinnande. 

Faktum är att det fortfarande finns de som betraktar oss som håller på med Integrerad ridkonst och skyndar långsamt som mesar och töntar. Talade just med en elev som hade en kompis som ”red på riktigt” alltså tränade hårt och tävlade mycket. Förra hästen slutade att fungera på grund av kotledsinflammation. Nästa hade sadeltvång och stod ofta på bakbenen. Men ute och tävlade var hon och tränade hårt och ofta. Hon red ju på riktigt medan min elev "mesade". 

Själv är jag stolt över att tillhöra mesarna, de som skyndar långtsamt. Jag är ju i väldigt gott sällskap. Och till hör de som bygger hästen steg för steg. Utvecklar den så att kropp och psyke hänger med. Jag tillhör de som inte låter det egna tävlingsintresset, eller behovet av att själv ha roligt eller få göra som stallkompisarna styra hur hästen ska ridas och tränas. 

Min stora förebild Ingrid Klimke är en sådan mes. Hon rider förvisso fälttävlan på allra högsta nivå, tillhör absoluta världseliten sedan snart 30 år är bara ett år yngre än jag och så. Men ändå. Hon är lika stegvis och successiv i utvecklandet av de hästar som kommer i hennes vård ändå. Hon har bl a tagit  hjälp av Linda Tellington-Jones för att effektivt kunna reducera stress. Hon avbröt nu senast en planerad tävlingsstart för att hästen kändes ett uns oklar och inte som vanligt. Hon chansar inte. Det är aldrig på hästens bekostnad. Och när hon tar sig fram i terrängen så ser det ut som en barnlek. 

Två exempel:

Jag ska ge två exempel på hur stegvis man kan vara.

När Ingrid Klimkes far, Reiner Klimke, hade en ny unghäst så var det en självklarhet att den togs ut och leddes några varv i skritt på dess framtida arbetsplats ridbanan utan sadel och träns. Och det gjordes varje dag utan utrustning till dess att den unga hästen var trygg och bekväm där. Då gjorde man samma sak med sadel på osv. Först med den stora bogen in mot ridbanans mitt eftersom hästen är tryggare då och sedan tvärtom. 

Ingrid vänjer hästen vid kandar vid handen och i boxen först. När hon sedan ska rida den med kandar första gången så rider hon först fram den på tränsbett och sedan byter hon betsling och rider en kort stund på kanske 5-20 minuter på kandar. Så gör hon till dess att hästen visar att den är helt bekväm med den nya betslingen. 

Faran bor i för snabbt, för ofta, för länge, för högt tempo, för många upprepningar, för många dar i rad, för fastlåst. Det är inte så mycket som skiljer träning som gynnar din häst från träning som missgynnar den, skadar den. Så innan du fördömande tittar på någon stallkompis som väljer att ta det säkra före det osäkra och är lite försiktig och gör lite mindre så kom ihåg att det som skapar problem och skador är  t ex att du: 

  • går för snabbt fram och låter inte ev stress i nya situationer neutraliseras innan du går vidare. 
  •  gör övningen för ofta t ex varje dag, när varannan hade varit bättre.
  • håller på för länge, 
  • rider, tömkör, longerar, låter hästen gå i skrittmaskinen i för högt tempo
  •  gör för många upprepningar
  • arbetar hästen i en fasthållen position
Så rid väl och genomtänkt och har du haft en skadedrabbad häst så skynda långsamt. Som en mes, som Ingrid, som jag, som många andra kunniga hästutbildare som har många år av erfarenhet. 
 
Rid väl och genomtänkt! Christina