Drangelska unplugged

2019-10-10
09:36:26

Om att rida ut - eller inte

 

Ibland när jag skriver om rakriktning så får jag kommentarer som: 

”Hur svårt kan det vara? Det är bara att rida ut!” Och den som skriver detta har ju helt rätt och kan bland annat luta sig mot en studie som gjorts i England på just hälta. Den visade att hästar som generellt bara rids ut i mindre utsträckning drabbas av hälta än de som rids på ridbanor och i ridhus. Personen i fråga har förvisso kanske missat varför uteridningen i mindre utsträckning gör hästarna halta. Är det för att de vistas utomhus? Är det för att de får mer frisk luft? Är det för att de generellt rids mer rakt fram ute? Eller? 

Sannolikt handlar det om att hästar som rids ut i större utsträckning lämnas i fred; ryttaren är inte så upptagen med vad hästen gör med sitt huvud och sin hals. Och andra skälet är sannolikt att underlaget varierar mer under en uteritt än på en ridbana. Tredje skälet kan vara att en uteritt per automatik blir mer varierad i tempo och gångart anpassat efter hur terrängen förändras. Och fjärde skälet är kanske att ryttaren känner mindre press att tvinga hästen i en särskild form eftersom den ju ”rider ut”. 

Varje gång jag läser den kommentaren om att det är väl bara att rida ut så tänker jag att den här personen har inte stått på ett inackorderingsstall i närheten av en större svensk stad. Det är inte säkert att vi kan rida ut på ett säkert sätt. Eller att vi får. 

Häromdagen mötte jag just en sådan hästhatande bonde som meddelade att jag red på hans åker. Jag var väldigt nära att meddela honom att det inte var en åker utan betesmark för hans får och att jag hade ridit av vägen enkom för att han kom dundrande med sin traktor med en bal längst fram och hästen i fråga tyckte det blev lite trångt. Så jag vek av ut på hans betesmark och stod i hans uppkörda traktorspår. Han valde då att stanna traktorn och kliva ut och läxa upp mig och samtidigt meddela mig att jag heller inte fick rida i hans skog. ”Och vilken är det då, frågade jag.” Varpå han svarade : ”Det är din skyldighet att veta!” Efteråt tänkte jag att det är ju lite svårt att veta när jag inte ens vet vad han heter karln. 

Och du som nu tänker att stackars bonden, de rider sönder hans mark. Det behöver du inte tänka för så är inte fallet i vårt område. Inte ett dyft. Vi vågar oss knappt ut. Vi möter vildsvin som är halvtama, matade av jägarna. Vi stöter på älgar, lösa hundar och vilda bönder bakom ratten på diverse lantbruksmaskiner. Vi ska korsa vägar, järnvägar, viadukter, under och över för att komma till små slingor där vi får rida. Och helt ärligt när man i Hippson läser om trafikolyckor med hästar involverade där man ridit längs en 70-väg så tänker jag varje gång. Är de helt von der Vettet. Hästar och trafik i höga hastigheter är INTE kompatibla! Och bilförare går inte att resonera med. Sitter man på en hästkraft har jag lärt mig att det inte är lönt att diskutera med dem som sitter på det tiodubbla antalet hästkrafter.  

Därför rider vi bara ut i väldigt begränsad omfattning. Och med höstmörker och halka i antågade så finns det alltså ännu större anledning för alla oss som inte har tillgång till en fantastisk ridterräng a la underbaraste Ulla Håkansson att fundera över hur vi kan rakrikta våra hästar och rida dem på ridbanan och i ridhuset på ett sätt som de inte tar skada. Allt medan vi drömmer om bokskogar och sandslingor och badställen. 

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: