11:44:00
Dags för en renässans av klassiska ideal
Så har två kursdagar på Sparreholm förflutit. Det har varit intensivt och jag hade velat se mer av de andra ryttarna och hur Anja tacklade deras problemställningar. Och samtidigt så ville jag också ta mig tid att förbereda mig på mitt eget ridpass samt ”marinera” lite i det efteråt. Som tur var så var Vera med och skötte Taboo efter konstens alla regler dvs magnifikt.
Härligt gäng
Anna Karinens anläggning Björkhult är så fin med ett verkligt bra ridhus att rida i med ett bra underlag; fast och jämnt och välskött. Och en väl arrangerad kurs från information och program till gäststall och faciliteter. Fika fanns det rikligt av på norrländskt manér. Trevligt eftersom det också erbjuder möjligheten att byta några ord med andra ryttare och åskådare IRL.
Så stort tack till dig Anna och dina medarbetare! Jag ska från och med nu inkludera i min aftonbön att du får möjligheten att härbärgera Anja två gånger nästa år. Då vore det roligt att både ta med Walle och Taboo.
Roligt och roligt
Det går verkligen fort när man är engagerad och ägnar sig åt något som man brinner för. Ridning och ridkultur och samspel med hästen och den egna kroppen. I det här fallet då Taboo och min något ärrade kropp i bokstavlig mening.
Eller roligt förresten, för att bli en bra ryttare så måste du ha en hög frustrationstolerans. Och du måste ha gott om tid, tålamod, disciplin, självdisciplin, uthållighet… Listan kan göras lång på saker som den moderna människan bitvis är helt i avsaknad av. Ärligt, hur upphetsande är det?
En mästare på besök
Här kommer en av Europas nu levande absoluta mästare i ridkonsten. En som utövar det ärligt, i dess sanna anda, utan genvägar, utan fusk, utan något ”schein-sein”. Bara rent, skärt och mäktigt gott hantverk som i sina bästa stunder är konst. Och tvärtemot vad jag hade väntat mig så är inte läktarna proppfulla.
Här finns möjligheten att lära sig vägen, att se olika hästar och ryttare ta sig an det mödosamma arbetet att lära sig hantverket på riktigt. Inga hopdragna halsar. Inget överhoppande av något. Utan bara steg för steg, sten för sten bygga ekipaget. Ryttaren i dess kroppskontroll och förståelse för teorin och hästen i dess motorik, styrka och smidighet. Inte en enda hjälptygel, inte en enda quick-fix. Inte en enda åtdragen nosgrimma. Jo, min satt faktiskt lite för hårt visade det sig. Men jag kom på det själv. Den tillät bara ett och ett halv fingers utrymme. Och när jag öppnade den ett hål till, till sista passet så blev det mycket bättre. Då fick man in dryga två fingrar mätt på hästens nosrygg.
Nygammalt
På lördagskvällen fick vi en föreläsning av Anja. Nu har jag hört Anjas föreläsningar vid ett flertal tillfällen men eftersom hon är dedikerad till att göra skillnad så har hon filat på hur hon presenterar sitt budskap. Nu tog hon hjälp av en tysk veterinär som verkar i Sverige, Dörte Bühring, som assisterade genom att förklara exakt vilka strukturer som påverkas när du rider på ett sätt som inte är gynnsamt för hästen. Dvs mot rollkur eller det som nu kallas hyperflexion eller low deep and round. Anja har nyligen också fått en utmärkelse som går till de som viger sitt liv åt att göra en insats för djur och deras välbefinnande. Verkligen glädjande! Och trots att jag följt henne nu några år både på plats hos henne och på distans så fanns det ändå detaljer som jag inte funderat över förut. Gött!
På pottkanten
Anja behärskar konsten att sätta dig på pottkanten utan att för den skull vara elak. Genom att hon inte låter dig kompensera för din hästs brister utan istället ta fram dem så att ekipagets fel och brister står som skrivet i lysskrift på väggen så ger hon dig möjligheten att utvecklas. Om du inom loppet av 40 meter måste rida en öppna, en sluta, en renvers och en sluta igen med två halter och ryggningar så hinner du inte fuska. Det blir helt uppenbart vad som inte fungerar. Sedan kan man ägna de resterande ridpassen åt att städa och städa och städa.
Tack räcker inte
Och det gjorde vi och Anja sörjde också för att vi fick gymnastik, särskilt Taboo. Både piaff och en gedigen lektion som handlade om passage fick jag åtnjuta. Vilket fokus. Vilken närvaro. Det är speciellt när hon tålmodigt, strävt och uthålligt guidar oss till optimal funktion i samklang.
Anja, tack räcker inte. Jag vet det. Och ändå är det allt jag kan säga tack! Stort varmt tack! Hur detta ska förvaltas på egen hand vet jag inte men jag vet att det är min uppgift att ta ansvar och förvalta detta på bästa sätt tills du kommer igen. Och som du sa: "You can do it. Not the passage maybe, but all the preparations and the rest we do next year." Nu är det mitt ansvar att förvalta detta i vardagen.
Ett uppsving för gamla ideal
Och till dig som läser vill jag ställa frågan: Vill du vara med och ge klassiska vilket betyder tidlösa ideal ett uppsving? Och hur gör vi i så fall det? De saknas på många nivåer i samhället i stort. Attribut som noggrannhet, ansvar, omsorg om detaljen, självrannsakan, konsekvens, tålamod, disciplin, självdisciplin, uthållighet, respekt, stolthet över det man erövrat genom idogt arbete.
Orken att repetera och göra om och göra rättare igen och igen och igen utan att det blir slentrian och hjärndött. Utan just göra om igen och igen i närvaro med fokus och en sorts inre entusiasm och att vara energisk men inte stressad och lugn men inte slö.
Långt ifrån YOLO
Dessa begrepp är långt ifrån Jäy och Yolo och happy, happy och quick-fix och många likes. Det är om och om igen men ändå inte monotont. Och det är grunderna på utbildningsskalan; takten, lösgjordheten och kontakten som absolut inte är stöd och rakriktningen igen och igen och igen och igen.
Ps Jag har ändå hopp om nästa generation på ovanstående punkt. Under två års tid skötte Vera Taboo som var konvalescent pga en gaffelbandsskada tålmodigt och oförtrutet och uthålligt. Tack bästa Vera för det! En hel sommar morgon, middag och kväll. Med promenader och insmörjning och fodring, mockning och stallpass då jag var sjukskriven. Dag ut och dag in. Det är manifesterat tålamod, uthållighet och att vara dedikerad och att idka disciplin och självdisciplin. Respekt!