Drangelska unplugged

2015-01-08
22:50:00

Min analys av metoden-efterord till ”Min resa i den akademiska ridkonsten”

Efter att ha lämnat den akademiska sfären så insåg jag att jag så sakteliga att jag  var fri. Fri att söka mig fram längs ridkonstens vindlande stig förvisso ensam men ändå fri. Som taffelmästare och arrangör av Bents kurser så förväntades jag ju att hålla med om allt som Bent sa. Nu hade jag artistisk frihet att funder hur som helst. Det var ju ristat i sten att man skulle lösa problem i undertempo, sittandes till insidan och på stångbett. Nu kunde jag sitta till vilken sida jag behagade. Rida på tränsbett och rida på framåt. Jag kunde plötsligen utforska ridningen igen. Jag hade liksom ingen utbildningstrappa som dikterade hur det skulle gå till utan jag kunde fråga mig hur fungerar det, egentligen, förvisso och i praktiken?

Framgångskonceptet

Innan jag berättar vilka utbildare jag letade hos och vad var och en av dem gav mig så vill jag berätta om en analys som mina kära tyska väninna och jag gjorde. Efter att ha upplevt att fler och fler av den gamla stammen, kärnryttarna bland riddarna lämnade den akademiska ridkonsten så funderade vi över framgångskonceptet med Bents kurser och vad det faktiskt berodde på.

Ny elev

Om det kom en ny ryttare till en Bent-kurs så var gången i princip alltid densamma. Hästen var ofta en häst av en ras som inte var så vanlig att rida tävlingsdressyr på. Ryttaren hade med andra ord inte så mycket att hämta hos en konventionellt utbildad dressyrtränare. ( Det fanns undantag) Dessa tränare vill oftast ha elever som vill och kan tävla för det bygger deras rykte på.  Den nya ryttaren har ofta problem med att få hästen att söka framåt-neråt. Den går med huvudet högt och är stötig för ryttaren att sitta ner på. Ofta galopperar ryttaren inte hästen på bana och om den gör det så är det lite kaotiskt och med höjt huvud och sänkt rygg.

Byte av bett

Ryttaren känner inte att den har någon kontroll över hästen/har blivit rädd för hästen. Efter bara ett ridpass eller i det första ridpasset så uppmanas ryttaren att byta till stångbett. Voîla! Hästen kröker lite på nacken. Den är mycket lättare att kontrollera. Om den ökar farten så kan man lätt bromsa upp den med stångbettet. Nu ter sig ridsituationen mer kontrollerad för ryttaren som slappnar av. Hästen rör sig nu mycket långsammare och ryttaren kan då börja fundera lite mer över hur den sitter, utforska sin sits. Hästen håller sig på mattan med stångbettet och man kan arbeta tillsammans i lugn och ro.

Genialiskt

Vi kom också båda fram till att detta är genialiskt. På ett ridpass så förbättras situationen och upplevs som en förbättring med minst 50 % .  På ett sätt är det också det. På ett sätt. Problemet uppstår när man vill ta sig tillbaka eller kanske snarare vidare i ridningen. När ryttaren har ridit omkring tillräckligt länge och upptäckt att det är bekvämt med ett långsamt tempo och den har mycket kontroll ( på stång) så är den (ryttaren) ytterst ovillig att ge sig utanför denna komfortzon igen.

Blir kvar där

För så fort som man antingen tar bort stången eller lättar på den och rider framåt igen så blir det skumpigt och rörigt och känns lätt okontrollerat. Och en sak vet jag med säkerhet idag och det är att du inte kan utveckla schwungen  i traven och inte heller galoppen utan att det blir lite ”heybaberiba” och okontrollerat mellan varven. Och om ryttarens reaktion då är att genast bromsa sig till kontroll så mister hästen språnget/schwungen.

Våga ge dig hän

Du måste våga ge dig hän och rida ”med” hästen i rörelsen och sedan fånga upp den och sedan rida fram och rida ”med” den igen. Ju mindre talang hästen har för galopp desto rörigare kommer det att vara och desto viktigare kommer det att vara att du är med i rörelsen i den dynamiska tyngdpunkten. Det är en naturlag.  Om du inte tror mig så sätt dig i en kanot och paddla nerför en fors eller ett något vildare vatten som det brusar vitt om och försök att bromsa dig till kontroll över din kanot. Det kommer inte att gå. Du måste ha samma hastighet som vattnet minst.

Sökte mig vidare

Med den analysen i bakhuvudet så sökte jag mig nu vidare. Först ut i raden var Philippe Karl som representerar "L'Ecole de Légèreté".  Första kursen var intressant. För att uttrycka mig diplomatiskt. Ur många perspektiv. Jag kom med min underbara kallblodstravare Drömprinsen. Det var inte nådigt, för mig.

Kommentarer:
2015-01-09 @ 08:27:57
#1: Anonym

Hej , tack för en fantastisk analys på hur vilsen man känner sig. Du har satt pricken över i! Jag har precis fått reda på att min Ar tränare höjt priset och kommer dessutom inte ut längre.600 kr och en resa på 35 min gjorde att jag bestämt mig för att lämna ar. Jag känner mig helt vilsen och vingklippt då jag har ett busigt halvblod på 172 cm. Känns precis som du beskriver! Snabbt och okontrollerat! Tack för det du skriver, trodde man var ensam om att känna så😯

2015-01-09 @ 20:04:00
#2: Anonym

Blir helt stium och förundrad! Har gått som i en dimma å inte vetat vilket ben jag ska stå på. Du öppnar verkligen ögonen på mig iaf! Tack!!

2015-01-12 @ 10:11:18
#3: Kristina

Visst kommer det en spännande fortsättning!

2016-10-06 @ 08:07:14
#4: Emmeli

Ett inlägg fullt med en känsla av befrielse :) Får man en frihetskännsla av att lämna en grupp så är det ett tydligt tecken på att något var mycket fel med den gruppen. Jag förstår dragningskraften i det akademiska men jag förstår mig inte på ridsättet. Numera kan jag inte ens titta på akademisk ridning längre och tycka att det är vackert för allt jag ser är sänkta ryggar och antingen en för kort eller alldeles för krökt hals. Människor som Bent lever på att skapa någon sorts massiv hjärntvätt och det är för mig väldigt tydligt att det inte är hästarnas välmående som driver honom utan snarare hans eget ego (jesuskomplex).

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: