Drangelska unplugged

Drömprinsen fick vara med

Jag anmälde mig till kursen på Helmer ridcenter och eftersom Aureolo inte levde längre så fick min fantastiskt fina Sölvskars Prinsen ställa upp som kurshäst. Vi kallar honom bara Drömprinsen och han är en liten och naggande god kallblodstravare med stor känslighet och tre bra gångarter. Galoppen fanns där redan från början. Jag är 187 centimeter i mankhöjd och Drömprinsen är kanske bara 154. Men han har sin hingsthals kvar och känns ganska stor att sitta på. Nu bor han hos Charlotte Strand utanför Varberg.

Många förväntansfulla ryttare

Vi anlände till Helmer Ridcenter söder om Stockholm och vi var nog närmare 30 förväntansfulla ryttare på olika sorters hästar som skulle delta i kursen. Jag hade redan läst Philippes böcker och sett hans filmer och sett honom vid olika tillfällen på mässor i Tyskland. Hans fru Bea Borelle träffade jag första gången under en TTEAM-fortbildning för Linda Tellington-Jones i södra Tyskland när hon kom ny till TTEAM i början av 90-talet. Det var långt innan hon blev fru till Philippe Karl. Kände mig väl förberedd och var också van vid det sätt som Herr Karl undervisade på nämligen med väldigt mycket teori, hasvinklar och historiska kopplingar. Alltid intressant med de historiska anknytningarna!

Vår tid i manegen

Så var de då dags för ridlektion i manegen. Drömprinsen var som vanligt stencool och helt oberörd av att vara på en annan plats. Han har ju sprungit in en hel del pengar och är väldigt lätt att ha med sig. Jag hade inlett med att säga att jag ridit akademiskt i många år för Bent Branderup och nu var jag intresserad av vad Philippe kunde lära mig om sin lätthetens skola, Ecole de Légèreté.

Ondgjorde sig över Akademisk ridkonst

Medan jag började skritta fram så vände sig Philippe Karl till publiken och började ondgöra sig över den akademiska ridkonsten utan att någonsin säga Bents namn eller egentligen akademisk ridkonst. Han är ju gudbevars ”geschickt”. Han hånade stångbettet som jag betslat med, ett escuela, och han var mycket kritisk till hur man använde kapsonen. Så gick det fem minuter och tio minuter och när vi närmade oss 15 minuter såg jag hur publiken liksom vred på sig för att de tyckte det var otrevlig och lite obehagligt.

Berörde mig inte

Konstigt nog kändes det inte alls jobbigt. Kände till min glädje att jag hade vuxit och blivit stor och inte berördes längre av sånt. Insåg att det där är faktiskt Herr Karls problem och det får belasta honom. Så jag sträckte upp mig och red fram till honom och sa:- Ursäkta mig Herr Karl, men jag är här för att jag så gärna vill att du ska visa mig hur du skulle göra. Det vore toppen om du kunde ta dig tid till det. Han tystnade något förvånat för han var ganska i gasen av att höra sina egna fantastiska argument mot akademisk ridkonst.

Lugnade ner sig

Så lugnade han ner sig lite och jag fick något som kunde kallas en ridlektion. Men det var ju inte så mycket tid kvar. När jag kom ut ur ridhuset kom några av mina egna elever emot mig med orden: - Åh din stackare! Hur mår du? Något förvånad konstaterade jag att han ju faktiskt hade varit både arrogant och otrevlig och gjort ner både min ridning och min häst, en travare. Och det hade jag också noterat men det hade liksom inte alls tagit sig under skinnet på mig. Jag kände mest att det var lite patetiskt att en man som anser sig vara bildad och lärare hanterar sina elever på det viset. Och inte tänkte jag ge tappt så lätt. Man måste ju inte ”kasta ut barnet med badvattnet”. Det kunde ju vara så att det han hade att förmedla var bättre än den som förmedlade det.

Dramatisk stil

Efter alla ridit var det så dags för teori igen. Vid något tillfälle när han gick väldigt hårt åt ”de andra” dressyrryttarna så räckte jag upp handen och frågade om vi ”bara kunde liksom låta dem vara” och ägna vår energi som lärare att lära de som kom till oss de, de behövde kunna istället? Philippe Karl som är en mycket elegant karl med stolthet och värdighet närmade sig med långsamma steg och eftertänksamt uttryck i ansiktet min bänkrad. Och sen när han bara var en bit ifrån mig så kastade han ur sig med emfas och hela kroppen framåtlutad. -No! No! It is your duty to punch them in the face! Nej, nej det är din plikt att ge dem en smocka i ansiktet. Oj! tänkte jag. Inte alls min modell! Men, det är onekligen mycket energi i den ståndpunkten.

Herr Karl rider

Så kom vi till nästa ridpass och eftersom jag, (efter nio år med minst sex ridkurser om året för Bent och en tysk B-tränarlicens i bagaget) ansågs som en total nolla i hans ögon och han säkert kände att nu måste han förstå om detta var ett hopplöst fall så bestämde han sig för att sitta upp på Drömprinsen.  Och han red och red och red. Och efter ett tag så förstod jag att han red så länge för att han blev så förtjust i denna fantastiskt ridbara och smidiga lilla häst. Jag kommer inte ihåg om det var i det ridpasset eller nästa som han visade mig flexioner i stående både avsuttet och uppsuttet. Det var intressant och jag kunde både förstå vad han menade och utföra det så vi var båda ganska nöjda. Ja, Drömprinsen var nog mest nöjd för att vi var nöjda. Om han varaktigt lärde sig något är tveksamt.

Rida i stillastående

Så for jag hem och var så inspirerad och kände att jag hade hittat något som kunde fungera. Man kunde ju lösgöra hästen i stående och avsuttet. Prima! Jag övade och övade och det gick riktigt bra men den där känslan av att det är det här som är vägen till Rom ville inte riktigt infinna sig. Kanske var jag inte tillräckligt troende eller för oskicklig. Så jag åkte hem och studerade Philippe Karls filmer i detalj.

Dags för telefonkonferens

Min väninna i Tyskland som hade samma filmer gjorde detsamma och så hade vi långa telefonkonferenser. Till sist var vi eniga om, om än motvilligt att vi inte gillade överlinjen på hästarna, eller avsaknaden av en mjukt rundad top-line och att vi tyckte att hästarna fick lite krokiga ”grodbakben” med en sänkning bakom sadeln. Och att följarna av ridstilen mest satt med väldigt höga händer och stel mellandel, (mittelpositur) .Och att lägga så mycket pengar på en utbildning där man odlade en sån arrogant attityd till ryttarna kändes inte heller riktigt i linje med hur jag vill bemöta mina elever.

Indigo fick prova

Bestämde mig i samma veva för att nu skulle Aureolos son, Indigo skulle få prova på lite flexioner vid handen. Vi hade redan longerat och promenerat och sadlat och tränat uppsittning. Om det var min oförmåga eller om det var för att Indigo är i mitt liv för att lära mig att lärande är individuellt och att man svårligen kan applicera en metod på alla hästar. Åtminstone utan individuell anpassning efter den enskilda hästen eller ryttarens behov. Vet inte vilket men Indigo satte kepsen bak och fram och förvandlades från världens gulligaste och mest sociala häst till ett veritabelt streetkid-monster. Så fort jag försökte stå på mig i flexioner så gjorde han detsamma genom att ställa sig käpprätt på bakbenen, vilket han tidigare aldrig försökt. Näe, om det var Ecole de Légèreté så var det lite i lättaste laget för mig, i allafall i framdelen. Mig förutan. Nå men jag var ju fortfarande så fascinerad av Ewa, då Jälmbrants gedigna kunnade och liksom magiska inverkan på dessa kallblodstravare. Det kanske var där jag skulle leta vidare. Så reste jag då upp till Norrland för att finna svar.