Drangelska unplugged

Endast en var godkänd

Vi enades om att endast en av dem som den dagen Bent grundade sitt riddarskap avlade sitt prov också hade ridit det med godkänt resultat. Det var inte Bent. Med de rosaröda glasögonen på bordet var det lätt att se. Frauke hade inte heller ridit godkänt. Hade det varit en dressyruppvisning så hade hon inte ens fått 50 % enligt henne själv. Vi skojade lite luttrade och vi kallade henne det kommande halvåret för ”Schummelritter”. Fuskriddare!

Spiken i min kista

Några veckor senare slog jag spiken i min egen kista i allafall gällande relationen mellan mig och Bent som ridlärare. Kommer inte ihåg var vi var eller vilken kurs det var. Jag nämner att  jag har sett filmen från det första Riddarprovet. Om det är okej att rida som alla deltagande ryttare gör där så kan jag rida upp imorgon på kursen. Det blev tyst. Iskall tystnad!

Stolt icke-riddare

Kommer inte ihåg vad Bent säger. Men, jag kommer ihåg att där och då inser jag att jag aldrig kommer att rida något riddarprov. Och att jag en dag kommer att vara stolt över att jag är den som i princip var med längst med mest engagemang och lojalitet och samtidigt den som inte red upp för riddarprovet. För att jag genomskådade det i tid! Efter att ha läst boken av nobelpristagaren i ekonomi Daniel Kahnemann så är jag också glad att jag har vaknat upp och kan använda mitt system två. Min eftertänksamhet och logik. Jag är stolt över att inte vara riddare i akademisk ridkonst! Att jag inte gick på det! Fast jag gjorde ju det ganska länge. Det skäms jag lite för idag.

Norrländsk skön attityd

I min frustration hade jag bett Ewa om hjälp eftersom jag inte kom vidare med min ridning på Aureolo. Särskilt svårt var det med galoppen i vänster varv minns jag. Jag försökte förtvivlat sitta till insidan. Något som är heligt i den akademiska ridkonsten. Man MÅSTE sitta till insidan hette det då. Ewa var så där skön som bara, och då menar jag bara norrlänningar kan vara. Jo, en och annan ålänning eller finne kanske också kan vara det. Hon, sa mäh! Sitt till utsidan då! Och så gjorde jag det och sen levde vi lyckliga i alla våra dagar. Näe, inte riktigt men det var början på lösningen på problemen med galoppen.

Jävsituation

Nåväl, jag var ju Taffelmästare i den akademiska ridkonsten i Sverige. Som en sorts ordförande och ansvarig för riddarproven. Jag är dotter till en domare och blev tidigt bekant med begreppet jäv. Jag kände att jag inte kunde vara med på det här spektaklet längre. Jag kunde inte sitta med och se på hur Bent godkände folk som inte kunde utföra det de skulle. Vi vet ju alla att vår bilskolelärare inte kan vara den vi kör upp för. Vi har en relation till den personen och då inträder jäv.

Ny taffelmästare utses

Så jag meddelar Bent att jag visst kan vara ansvarig för kurserna. Dessa hade jag ju arrangerat med bravur i närmare nio år och vi var nu uppe i det antal deltagare till fots som lokalen svalde, mellan 80-90 stycken. Men, jag kunde inte längre vara kvar som taffelmästare och arrangera proven och sitta bi vid dem. Kanske någon annan kunde göra det? Efter ett tags funderande kom Bent fram till att man var tvungen att också vara taffelmästare för riddarskapet för att kunna arrangera hans kurser. Ny taffelmästare utsågs och antalet deltagare till fots sjönk ganska drastiskt till ca en tredjedel när jag inte längre arrangerar. I nio år hade jag ”varit” akademisk ridkonsts och Bent Branderups företrädare i Sverige. Och nu?